RFSL erbjuder sedan 2008 företag, föreningar, försäkringbolag, skolor, sjukvårdsinrättningar och myndigheter HBTQ-certifieringar. Det innefattar att utbilda anställda att vara inkluderande, ha ett bra bemötande och arbeta mot diskriminering och mobbing på grund av sexuell läggning med mera. De sägs att man ska arbeta normkritiskt. Utbildningen av de anställda ska ske på arbetstid.
Arbetsplatser över hela landet har genomgår och har genomgått utbildningen. Bland myndigheter och andra som genomgår och genomgått utbildningen om HBTQ-certifiering finns bland andra Migrationsverket, Skatteverket, Svenska kyrkan, KPA Pension, kommuner, skolor och sjukvårdsinrättningar.
Kostnaden för HBTQ-certifieringen uppgår ofta till hundratusentals kronor och även miljonbelopp. Som exempel kan nämnas KPA Pension med 230 anställda. Jag har haft mailkontakt med dem (230831) och fått besked om att KPA-pension betalar 700 000 kr om året för sin certifiering. Jag frågade också om hur många timmar de anställda ägnar sig åt utbildningen, men KPA Pension ville inte svara på det. Men utöver den höga avgiften så bör man även räkna med den tid som läggs ner på certifieringen. Enligt mail (230905) från Migrationsverket så har verket betalat 646 249 kr för HBTQ-certifieringar sedan 2016.
Och enligt mail från Svenska kyrkan (230921) har 50-60 församlingar genomgått utbildningen till en kostnad på 30-40 000 kronor. Kostnad för arbetstid tillkommer.
RFSL:s HBTQ-certifieringar är dyra och onödiga. Sverige har en lagstiftning mot mobbing och diskriminering på grund av sexuell läggning med mera i Diskrimineringslagen (2008:567), vi har en Diskrimineringsombudsman och bestämmelser mot kränkande särbehandling i arbetslivet. Därutöver har vi skyddsombud för att stötta anställda. Sedan har vi Arbetsmiljöverket för att stärka arbetsmiljön. Den som blir illa behandlad av myndighet kan vända sig till JO. Eftersom HBTQ-certifieringarnas utbildning också har en normkritisk agenda ”att utmana våra föreställningar och normer” innebär det att denna politiska vänstergrund betalas bland annat av våra skattemedel. Det är ett sätt att på arbetsplatser bedriva politisk påverkan. De enorma summor som företag, föreningar och myndigheter satsar på HBTQ-certifieringar borde istället gå till höjda lärarlöner, bättre sjukvård eller höjda pensioner. Certifieringarna är ett slöseri med skattemedel och andra aktörers pengar.
Vinsterna från HBTQ-certifieringarna använder RFSL till påverkansarbete och opinionsbildning. RFSL har en drogliberal inställning och ett uttalat intresse för olika sexvarianter inklusive gruppsex och BDSM i olika former. Lobbyorganisationen RFSL är emot sexköpslagen och för prostitution. RFSL ungdom driver sajten ” Transformering” som hjälper barn och unga med stöd för könsdysfori. Påverkansarbetet har effekt, intresset för könsbyte har ökat från 11 om året till 446 år 2018.
Det är alltså en sådan verksamhet och opinionsbildning som Svenska kyrkan med flera indirekt finansierar.
Vad privata företag och organisationer gör med sina egna pengar är deras ensak, men våra skattepengar ska inte gå till att driva opinion för vänsterideologier, sexuell omoral och samhällsnedbrytande verksamhet.
Har lyssnat på sångaren och vis-kompositören Mikael Wiehe. Hans texter vittnar om en passionerad längtan efter både sanning och rättvisa. Han är tydligt vänster och samtidigt smärtsamt medveten om människans själviskhet och det hyckleri som ofta blir regel i och med att ”proletariatets diktatur” tar makten. Han sjunger om franska revolutionens ideal som i praktiken betyder noll och intet när Frankrike förtrycker Algeriet. Eller när maoisterna fördömer förtrycket i Vietnam men är tysta om Kinas förtryck i Tibet (i sången ”Som om ingenting har hänt”). Wiehe har både en politisk och en moraliskt profetisk ton och tillsammans bildar de ett spänningsfält mellan hopp och förtvivlan. För mig inkarnerar Wiehe det jag vill kalla socialismens religiösa sida. Det är en passionerad dröm om ett frihetens, rättvisans och solidaritetens rike. Det är en längtan efter himlen på jorden. Men hoppet står inte till Gud utan till politiken och till politiker (som likt Wiehe har en självisk och krävande ”gossekung” i sitt bröst – lyssna till hans sång ”Gossekungen”).
Är det något socialismens historia har visat oss så är det att människans moraliska resurser inte räcker till när det socialistiska himmelriket ska förverkligas. Förväntningarna går upp som en sol och kraschlandar i besvikelsens pankaka. Det slår aldrig fel. Socialismen i dess olika versioner (med kommunism, maoism och national-socialism som de värsta varianterna) har skördat miljoner människors liv. Och man kan fråga sig ”varför?” Hur kan så goda (nja, kanske inte alltid så goda) intentioner skapa en så förtryckande verklighet? Jag tror att svaret ligger i den religiösa nit ur vilken socialismen får sitt bränsle parat med den helt sekulariserade idén om att det är mänsklig politik som ska förverkliga detta himmelrike.
Himlen ska förverkligas med makt. Och det är bokstavligt talat ett omöjligt företag. Ett gott samhälle kan endast bäras upp av goda människor – och goda tycks vi inte kunna bli utan hjälp utifrån. Historiskt har samhällen präglade av en varm tro på Jesus och en sträng tro på omvändelsens nödvändighet varit de mest framgångsrika. När människor på den djupa religiösa nivån i själen blir brutalt ärliga med sin själviskhet, och vänder om för att söka och leva i Guds frälsande och förvandlande nåd, då och bara då finns det en verklig möjlighet att forma ett samhälle där själviskhet, girighet och korruption inte får sista ordet.
Vi lever i kölvattnet av ett sådant samhälle och vi njuter fortfarande frukterna av våra förfäders djupa fromhet. Men detta håller på att vittra sönder framför våra ögon. Och då blir socialismen på nytt en begriplig och farlig lockelse. Socialismen lovar ju ett människoskapat lyckorike utan Gud, utan omvändelse och utan att behöva dö från sig själv och utan att behöva bära sitt kors. Du får den kristna trons frukter – här och nu – utan att behöva betala den prislapp kristen tro sätter på frälsningen. Den bibliska prislappen är ju att du måste ”mista dig själv”. Men socialismen säger istället ”vinn hela världen”. Och det ska ske genom politiken. Socialismens grundbult är därför en så stor stat som någonsin är möjligt. Staten – eller proletariatets diktatur, eller socialistpartiet eller komintern eller vad det än må kallas – ersätter Guds plats i tro, tanke och känsla. Och därför måste också den rådande politiken gå i totalitär riktning. Precis som Gud har skapat allt, äger allt, råder över allt och har rätt att döma allt, så blir Staten den instans som menar sig ha rätten till all makt, alla pengar och all lydnad.
Det är därför som en kristet inspirerad politik måste insistera på en stat som inte tar – inte ens försöker ta – Guds plats i världen eller i våra liv och hjärtan. Därför är idén om en liten stat som inser sin begränsade roll som ett skelett i kroppen – en stödjande funktion för en levande samhällskropp – en kristen värdering. Den som i kristendomens namn insisterar på en stor socialistisk stat har i sin religiösa nit placerat sin tillit på fel plats. Mänsklig politik kommer aldrig kunna skapa något himmelrike – varken ett socialistiskt eller ett kristet. Därför måste en värde-kristen politik insistera på en stat som vet sin plats och som är död inför socialistiska maktambitioner. Därför är en liten stat ett kristet värde.
Melinda Andersson Engström, 21 år, är sekreterare i det till Kristna Värdepartiet knutna kvinnonätverket Qvinna. Efter ett av nätverkets möten skrev hon följande reflektion.
Vi pratade om att vänsterpolitik ofta leder till att kärnfamiljen försvagas och ringaktas. Vänstern lägger ofta stor vikt vid samhällelig barnuppfostran och mindre vikt vid föräldrarnas roll som uppfostrare.
Om man vet vad som står i Kommunistiska manifestet är det inte så konstigt.
Det Kommunistiska manifestet är en skrattretande liten skrift på ca 100 sidor, första gången utgiven år 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels, men Marx anses ha varit den huvudsaklige författaren. Manifestet skall förklara vad kommunism går ut på, men för mig som egentligen inte är så politiskt bevandrad framstår det mest som en röra av orden ”borgare” och ”proletariat”…särskilt som jag läste den här skriften som 17-åring. Något som sticker ut är emellertid raderna om familjen, något som kommunisterna säger sig vilja avskaffa:
Familjens upphävande! Även de radikalaste beskärmar sig över denna skändliga avsikt hos kommunisterna. Varpå vilar den nuvarande, den borgerliga familjen? På kapitalet, på det enskilda förvärvet. Fullständigt utvecklad existerar den blott för bourgeoisin, men den finner sin komplettering i den tvungna familjelösheten hos arbetarna och i den offentliga prostitutionen. Den borgerliga familjen bortfaller naturligtvis samtidigt med denna dess komplettering, och båda försvinner i och med kapitalets försvinnande
(Kommunistiska Manifestet på svenska, kap. 2, ”Proletärer och kommunister”).
Fortsätter man läsa ser man även att kommunisterna vill ersätta familjens uppfostran med samhällets.
Intressant är att familjen betecknas som något enbart tillhörande borgarklassen.
Jag tror inte alls att alla som är politiskt vänster har detta ”familjens upphävande” som mål. Till och med i manifestet står det ju att ”även de radikalaste” förargar sig över detta förslag. Många som är vänster idag har nog inte heller läst det Kommunistiska manifestet.
Dock är det i mångt och mycket denna skrift och idéerna däri som ligger till grund för vänsterns sociala ideal. Frukten faller inte långt från trädet. Dessa rader om familjens upphävande är värda att ha i åtanke när vi ser samhällets förhållningssätt till familj och barn. Just nu har vi en högerregering, men vi får inte glömma att vänstern haft makten under stora delar av vår demokratiska historia. Med tanke på detta är det inte konstigt att samhället byggts upp delvis på vänstervärderingar.
Detta är inte menat som någon personlig anklagelse mot socialdemokrater utan bara en observation av vad som står i den text som ligger till grund för deras ideologi, samt vad det kan ha och har haft för konsekvenser i samhället.
Israel är nu under attack av hänsynslösa mördare. Hamas har tillfångatagit en mängd civila: män, kvinnor, barn och åldringar. Förintelseöverlevare i rullstol, ungdomar på musikfestival och barnfamiljer – ingen visas någon barmhärtighet. Barn slaktas, kvinnor våldtas och lik skändas medan folkmassor hejar på. Hamas försöker inte dölja sina illdåd utan skryter öppet med dem, och visar därmed sitt rätta ansikte inför hela världen. Allt fler börjar inse vilken fasansfull fiende vi har att göra med – en fiende inte bara till Israel och till det palestinska folket utan till hela västvärlden. I skrivande stund har även Hizbollah angripit Israel.
Detta bottnar inte i någon konflikt om landområden. Detta bottnar i ett djupt rotat, religiöst motiverat, hat mot judar. Ett hat som fanns långt innan den moderna staten Israel etablerades och som skulle finnas kvar om Israel idag övergav sitt land och överlämnade det i fiendens händer.
I denna situation är det djupt beklämmande med det firande av dessa illgärningar som vi sett exempel på i flera svenska städer och på sociala medier. Oavsett syn på Mellanösternkonflikten i stort bör alla anständiga medborgare kunna ta avstånd från det som nu sker. Den som utan att skämmas hyllar blodiga angrepp på oskyldiga människor har inte i Sverige att göra.
Vi hoppas på och ber om ett snabbt slut på den fruktansvärda situation som nu råder och fred och frihet till alla människor i regionen, oavsett ursprung och religion. Men Kristna Värdepartiet står tveklöst bakom Israels rätt att existera som stat och att försvara sig mot angripare. Sverige bör i nuläget vidta flera åtgärder i relation till Israel.
Frys Sveriges bistånd till palestinierna tills ett fredsfördrag undertecknats. Kristna Värdepartiet är principiellt för bistånd. Sverige har dock en lång historia av att strössla biståndspengar över diktaturer och terroristkramare. Biståndet till den palestinska myndigheten har gått till helt andra ändamål än för vad det var avsett. Regeringen har redan fryst delar av biståndet, vilket är bra. Inget bistånd bör ges innan det palestinska ledarskapet tydligt tagit avstånd från terror och ett fredsfördrag undertecknats.
Återta Sveriges erkännande av Palestina som stat. Erkännandet skulle aldrig ha kommit till stånd. En stat kräver ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriet. Detta finns inte i det som kallas Palestina. Erkännandet bör därför – även om det strider mot praxis – dras tillbaka, och Palestinas ambassadör utvisas.
Flytta Sveriges Israelambassad till Jerusalem. Jerusalem har varit Israels huvudstad sedan 1950. Den normala ordningen är att Sveriges ambassad i ett land ligger i landets huvudstad. Placeringen av israelambassaden i Tel Aviv är en märklig ordning som svårligen kan tydas som något annat än ett accepterande av den palestinska sidans verklighetsbeskrivning. Sveriges ambassad bör omgående flyttas till Jerusalem.
Krafttag mot uppviglare på svensk mark. Manifestationer som hyllar Hamas mord på judar bör utredas för hets mot folkgrupp. Det är skrämmande att det befinner sig människor inom Sveriges gränser som offentligt uttrycker stöd för terror och massakrer. Sveriges judar, liksom hela vårt demokratiska samhälle, behöver skyddas från dem.
Alla som värdesätter judisk-kristna värderingar och demokrati bör nu sluta upp och stå sida vid sida med Israel i kampen mot terrorismen. Vi har en gemensam fiende.
Insändare som ursprungligen skickades till lokaltidningen Mitt-i-Botkyrka/Salem, men som är brännande aktuell i många svenska kommuner.
Pride sägs stå för mänskliga rättigheter för alla. Men i själva verket förmedlar Pride värderingar som de flesta i Sverige nog inte skriver under på. Pridefestivalen drivs av en ideell förening med en tydlig sexualpolitisk agenda som bejakar och uppmuntrar till vulgära, ohälsosamma och även olagliga former av sex exempelvis drog-sex och sadism/dominans-sex. Pride-flaggan såväl som RFSL (en av de mest tongivande organisationerna i Pride) står även för ett bejakande av prostitution. (För mer info läs Claphaminstitutets rapport ”Det färgglada mörkret”.)
Står Salems kommun och dess invånare för sådana värderingar? Om vi inte gör det, varför ska vi flagga för sådana värderingar?
Men Pride står väl för mänskliga rättigheter, eller? Ja, men det gör även Röda Korset, Amnesty, Svenska Kyrkan, Socialdemokraterna, Moderaterna och i förmodligen alla ideella föreningar i Salem och Rönninge. När får dessa sätta upp sin flagga på Salems kommuns flaggstång? Betyder det att Salems kommun diskriminerar Svenska Kyrkan eller Röda korset? Knappast!
Stockholm Pride är en ideell förening och regeringsformen är tydlig med att det offentliga Sverige (stat, region och kommuner) ska förhålla sig opartiska i relation till civilsamhället. Att flagga för en viss ideell förening är därför oförenligt med den opartiskhet som kommuner ska ha. Men här är det värre än så eftersom Pride står för en sexualpolitisk agenda som är minst sagt kontroversiell.
Är Salems kommunalpolitiker medvetna om vilken sexualpolitisk agenda Pride saluför? Anser ni exempelvis att förbudet mot att köpa sex ska upphävas? Det är nämligen sådant ni nu valt att flagga för!
Mats Selander, Salembo och ordförande för Kristna Värdepartiet
Abort är ett övergrepp. Abort dödar en liten människa. Inte som en olyckshändelse. Inte som en tragisk konsekvens när man försöker att rädda så många liv som möjligt. Nej abort sker i akt och mening att döda en liten ofödd människa. Poängen är inte ens att graviditeten ska avbrytas (vid varje normal födsel avbryts ju en graviditet!). Nej poängen är just att barnet ska försvinna. Det ska bort. Det ska dö. Det är abortens syfte och natur.
Och nu är högerregeringen överens med vänsterblocket om att denna ondska ska skyddas i grundlagen! Det är hårresande – för att uttrycka sig milt!
Vi tittar på nazityskland eller på Gulagsystemet i Sovjetunionen och frågar oss: ”Hur kunde det hända?” Titta på Sverige idag – och du får svaret. När sociala, ekonomiska eller kulturella faktorer går hand i hand med en viss politisk ideologi kan det tyckas självklart att ”detta är den enda slutgiltiga lösningen”. Vi ”måste” göra detta. Det är ”det minst onda av två onda ting”. Det är ”nödvändigt”. Det är ”modernt”. Det är ”2023 nu”. Och så vidare. Abort är nödvändigt för att kvinnan ska få den ”frihet” som det moderna samhället har att erbjuda. Fri sex. Fri möjlighet till jobb och karriär. Fri utbildning. Självförverkligande. Och när individen ska förverkligas (och detta gäller i minst lika hög grad männen) så kommer ibland en liten ofödd människa i vägen. Det ofödda barnet reduceras till ”ett problem” som måste ”lösas”.
Är detta frihet för kvinnor? På ytan kanske, men inte på djupet. Hur kan det vara ”frihet” att på grund av pengar eller karriär eller relationer känna sig tvingad att döda sitt ofödda barn? Det finns förmodligen ingen tajtare och intimare relation mellan två människor än den mellan en kvinna och hennes ofödda barn. Kärleken en kvinna får till sitt barn är i hög grad biologiskt förprogrammerad. Rent biologiskt älskar hon sitt barn. Hon skyddar det instinktivt som vore det en del av hennes kropp, nej som vore det något ännu mer värdefullt än hennes kropp! Nu har hon friheten att ”ta bort” detta som hon (ibland ofrivilligt) älskar. På detta sätt är abort också en kränkning av kvinnan, av det kvinnliga. Kvinnan stympar den naturliga frukten av sitt kön och hon bejakar den abort som skär av hennes djupa (ibland omedvetna) band till hennes barn. Hennes förmåga att ge liv har blivit ett problem som måste kväsas. Hon aborterar inte bara ett barn – hon aborterar också sin kvinnlighet. Allt i frihetens namn. Paradoxen har historiska ekon: ”Arbete ger frihet” – den manipulativa fras som stod på skylten ovanför Auschwitz huvudentré. Men det var en lögn. Bakom skylten fanns bara död. Idag lyser det individualistiska samhällets neonskyltar oss i ögonen. Vi vill resa. Vi vill uppleva. Vi vill vara fria. Vi vill studera. Vi vill ”göra vår grej”. Och så vill vi ha sex – men utan att behöva ta ansvar. Och allt detta ser vi som ”våra rättigheter”. Men på bakgården bakom fasaderna där dessa skyltar hänger ligger en gigantiskt hög med små livlösa kroppar. De ofödda barnen som vi offrar för att få vår ”frihet” och våra ”rättigheter”. Ändå blir vi inte fria. Ångest, sorg, depression, självmordstankar och relationsproblem är sådant kvinnor skördar efter abort. Barnet försvann inte. Det fanns kvar i kvinnans själ. Hennes kärlek och kropp skrek ut: Var är barnet! Neonskyltarna talade lögn.
Vägen tillbaka till civilisationen är lång. Nu är det barbarerna som regerar. Men vi måste göra vad vi kan. Vi måste protestera. Vi måste visa på en livets kultur. Och vi får inte kompromissa. Vi får inte låta oss lockas av den kulturella respekt eller acceptans vi kan vinna om vi tystnar och faller in i ledet.
Det minsta du kan göra är att skriva på den här namninsamlingen. Men jag hoppas du är villig att göra mycket mer än så. Bli en del av den värdekristna motståndsrörelsen! Bli medlem i Kristna Värdepartiet. Ge av din tid och dina resurser. Vi måste sätta ner foten och sluta halta på båda sidor. Abort dödar en liten människa – och något sådant får inte hamna i grundlagen!
Jag talade häromdagen med en släkting om invandring och integration. Hon har ungefär de åsikter man kan förvänta sig hos en genomsnittlig DN-läsare. Mitt i samtalet utbrister hon: ”Men jag vill vara naiv!” Detta fastnade hos mig. Varför vill man vara naiv? Jag tror jag vet varför. Här kommer min gissning …
Sverige är förmodligen världens mest individualistiska kultur. Vi vill se varje individ som just en individ. Vi vill inte klumpa ihop folk – i alla fall inte folk som är svaga och behöver vår hjälp (att man sen utan att blinka klumpar ihop vita män är en annan sak). Denna individ-respekterande hållning är eftersträvansvärd i våra privata relationer. När vi möter en ny människa vill vi inte ta för givet att personen tänker lura oss. Vi vill bemöta henne med ett visst mått av självvald godtrogenhet. Vi vill inte döma i förväg. Vi vill börja med att tro gott om människor tills de själva bevisat motsatsen. Om misstro vore vårt ideal skulle vårt samhälle förlora mycket av den tillit som får en samhällsgemenskap att fungera. Skepsis, misstänksamhet och ”ond tro” föder falska anklagelser och bryter ner relationer. Det är ingen bra utgångspunkt. Men allt detta gäller i våra privata relationer, inte i politiken.
Tänk dig att säkerställd sociologisk forskning om en viss folkgrupp visar att 50% av den folkgruppen inte skulle dra sig för att lura en utomstående. Den andra hälften är å andra sidan ärlig och rättskaffens. Om du privat möter en person ur denna folkgrupp, och om du är medveten om denna statistik, hur skulle du bemöta en sådan person? Du skulle förmodligen vara lite misstänksam men ändå ge personen möjligheter att visa att hon tillhör den ärliga halvan av gruppen. Du skulle vilja tro på personen. Du skulle ”vilja vara naiv”. För på det sättet lägger du ”glödande kol” på personen huvud. Om personen sviker så är det inte för att du redan från början behandlade personen som en svikare. Som ”naiv” svensk kan jag säga att detta är min privata hållning. Och jag tycker det är ett gott ideal.
Men överför nu detta på politiken. Låt oss säga att 50 000 personer ur denna befolkning söker asyl i Sverige. Du vet statistiskt att 25 000 av dessa inte kommer att dra sig för att utnyttja systemet. De har inga skrupler. Borde du som politiker – eller tjänsteman – anta den rätta privata attityden till dessa 50 000 individer? Eller borde du krasst se verkligheten och försöka hitta en policy som antingen filtrerar bort den oärliga halvan, eller som kraftigt försvårar oärlighet men till priset av att det ställs en massa jobbiga krav också på den ärliga halvan? Som politiker måste du ”döma” hela gruppen eftersom du omöjligtvis vet vem som är ärlig och vem som är oärlig. Om du inte gör det, utan medvetet vill behandla alla som om de vore ärliga – om du som politiker vill vara naiv – så kommer du att blunda för problem som du vet kommer att uppstå. Då blundar du för verkligheten – och vet att du gör just det. Då överför du den moraliskt rätta attityden i ditt privatliv till den politiska sfären. Då kan du känna dig som en ”god” politiker.
Men då har du inte gjort skillnad på å ena sidan den rätta privata attityden till en individ och å andra sidan ditt ansvar som politiker som handlar om att skapa policys och regler för stora grupper av människor. Privat möter du individer. Som politiker handskas du med grupper och helheter. Och du kan omöjligen möta dem som individer. Att då vara snäll är att blunda. Men att vara god är att vilja se verkligheten för vad den är och sedan skapa så rättvisa och realistiska regler som någonsin går – i syfte att stävja oärlighet och fusk, och främja ärlighet och ansvarstagande. Politiker som inte kan skilja på den rätta privata attityden och den rätta politiska attityden blir naiva och snälla, men inte goda, och framför allt inte goda politiker.
I den extremt individualistiska kultur som Sverige har blivit har vi därför fått en hel hög snälla politiker, men tyvärr inte så många goda.
Jag hörde talas om ert parti och blev intresserad av att läsa ert program.
Jag är lesbisk samt demigirl, vilket innebär att jag delvis identifierar mig som kvinna, men helt ärligt är jävligt trött på det binära systemet för att det är gammalmodigt.
Vad skulle ert program innebära för mig? Skulle jag kunna gifta mig, få barn eller hade jag helt enkelt fått flytta från Sverige för att bevara mina grundläggande, mänskliga rättigheter som ni nämner så många gånger när det handlar om cishet människor?
Tack för svaret
/Icke-Binär
——————————————————————————
Hej, tack för din fråga.
Vi är nog rejält oense om en rad saker.
Låt mig börja med frågan om mänskliga rättigheter.
FN formulerade vad vi menar med ”mänskliga rättigheter”. Där är den mest grundläggande rättigheten ”rätten till liv” (därav vårt abortmotstånd).
Men idén om mänskliga rättigheter inbegriper inte någon rätt att få definiera verkligheten som man vill. Exempelvis finns det ingen mänsklig rättighet att omdefiniera äktenskapsbegreppet. Ett samhälle kan definiera äktenskapet på olika sätt. Vissa definitioner kan kränka människovärdet. Exempelvis så gör barnäktenskap det. Polygami är också något som riskerar att kränka människor – eftersom det i praktiken kommer innebära att fram för allt män (i huvudsak från muslimska kulturer) kommer gifta sig med två eller fler kvinnor. Realistiskt talat kommer med största sannolikhet mer än 90% av de polygama äktenskapen att se ut så. Att rent institutionellt tvingas ”dela” sin man med andra kvinnor menar vi är kränkande (vare sig kvinnorna i fråga inser det eller ej, faktiskt). De barn som blir till i ett sådant äktenskap kommer inte få tillgång till sin pappa på det sätt de borde få, eller ha möjlighet att få. Själva upplägget hindrar något barn behöver och har rätt till, och det cementerar en ojämlikhet mellan parterna.
Så äktenskapsdefinitionen har med mänskliga rättigheter att göra, definitivt. Men ingen part kan hävda att ”det är min mänskliga rättighet att få definiera äktenskapet som jag vill, och alla parter i samhället har en skyldighet att respektera denna min rättighet”. En sådan uppfattning är fullkomligt orimlig – inte minst därför att det uppstår kaos om alla parter i diskussionen skulle hävda just detta, och dessutom ha rätten på sin sida när man hävdar detta. En rättighet kan aldrig se ut på ett sådant sätt, för då tar den nämligen ut sig själv. Ett samhälle måste ha vissa gemensamma definitioner för att ens kunna fungera som ett samhälle. En gemensam äktenskapsdefinition är en del av det. Så det kan helt enkelt inte vara en mänsklig rättighet för individen att för egen del definiera vad som menas med ”äktenskap”.
Vår utgångspunkt är då: Vilken äktenskapsdefinition är mest i linje med hur människor i allmänhet fungerar och vad som är bäst för oss som människor? Och då är vår slutsats att äktenskapsdefinitionen i första hand är till för de svagare parterna, nämligen barnen, och i andra hand kvinnan (som riskerar att lämnas ensam med barnen när mannen inte tar sitt ansvar), och i tredje hand för mannens skull. Det är bland annat den biologiska verkligheten om hur barn blir till som ligger bakom denna prioritering. Mannen kan ju – på ett sätt kvinnan inte kan – fly undan den graviditet han givit upphov till.
Om du som lesbisk kvinna skulle ha en samhällelig rätt att skaffa barn utan någon pappa, så har samhället sagt till ditt barn ”du har inget behov av någon pappa, och du har definitivt ingen inneboende rätt till en pappa”. Det är att kränka ditt barn. I relation till ditt barn är du den starkare parten, och samhället (politiker) bör skydda den svagare parten. Att i möjligaste mån få kunskap om, och tillgång till sitt ursprung, är enligt oss en rättighet. Det är utgångspunkten. Precis som i alla andra relation finns det förstås undantag, exempelvis om en förälder misshandlar sitt barn. Att som barn ”få tillgång till” en misshandlande förälder är förstås inte bra. Då måste samhället ingripa, men då är ingången att barnet fortfarande har behov och rätt till föräldrar som i möjligast mån motsvarar den roll barnets biologiska föräldrar borde haft. Barnens inneboende rättigheter är alltså vårt fokus. När grundläggande rättigheter tycks hamna i konflikt är det alltid de svagares rättigheter som har förtur.
Men om vi ger lesbiska kvinnor rätten att gifta sig så har vi implicit givit dem rätt att skaffa barn utan någon pappa. Alternativet – från vårt perspektiv – är att ha två äktenskapsdefinitioner – äktenskap som naturligt kan ge upphov till barn och där adoption är tillåtet, och äktenskap som inte kan ge upphov till barn och där adoption är förbjudet. Men det är inte görligt med två så skilda äktenskapsdefinitioner i samma samhälle. Vi menar ju dessutom att det ingår i äktenskapsdefinitionen att just bilda familj, och där ingår barn.
Men för att undvika två sorters äktenskapsdefinitioner, och för att skydda barns rättighet till en mamma och en pappa, motsäger vi oss idén om samkönade äktenskap. För oss är benämningen ”samkönat äktenskap” självmotsägande.
Du har alltså rätt att skaffa barn. Men det är den biologiska verkligheten du då måste förhålla dig till. Och de barn som då blir till har den inneboende rätten att få ha en mamma och en pappa. Alla äktenskapsdefinitioner som inte tar hänsyn till detta är kränkande mot barnen.
Gör en sökning på ”absent fatherhood” och läs om vad som sker när fäderna är frånvarande. Barn behöver faktiskt en mamma och en pappa. Könet spelar roll i föräldrarelationen, precis som det spelade roll för själva uppkomsten av barnet. Detta är en biologisk och psykologisk verklighet som vår politik går ut på att till fullo bejaka, inte förneka.
Så ja, äktenskapsdefinitionen är sannerligen relevant för mänskliga rättigheter (i synnerhet barnens rättigheter). Men däri ingår ingen som helst mänsklig rättighet för dig att omdefiniera äktenskapet efter eget godtycke, än mindre att kräva av oss andra att anpassa sig efter en äktenskapsdefinition som går på tvärs mot hur den mänskliga biologin de facto ser ut, och som systematiskt kommer kränka barns rättigheter.
Så till din fråga om huruvida du kan leva i ett Sverige där våra värderingar dominerar och formar lagstiftningen. Jag känner ju inte dig så jag kan ju inte veta exakt hur du skulle trivas eller vantrivas i ett sådant Sverige. Men några saker kan vara bra för dig att veta:
Vi har inga som helst intentioner att förtrycka eller förfölja människor (som du) som aktivt vill bryta mot de normer vi anser riktiga.
Du (och andra som delar dina normer och din livsstil) kommer ha avtalsrätt att ingå och reglera vilka relationer ni vill ha. Advokatfirmor kommer säkerligen hjälpa er att upprätta avtal så att du och din lesbiska vän kan bo tillsammans och reglera er egendom i händelse av att någon av er avlider, eller ni väljer att gå skilda vägar. Skulle någon av er låta er befruktas av någon man, så kommer vår lagstiftning se till att barnet i möjligaste mån får möjlighet att ha kontakt med sin pappa. Vi kommer inte detaljstyra sådana relationer – det är inte politiskt möjligt eller ens önskvärt (här måste det finnas frihet och inte tvång, eftersom goda familjerelationer inte kan tvingas fram av någon part, allra minst av politiker).
Vi står till 100% för de grundläggande demokratiska fri-och rättigheterna, vilket innebär att du – i vårt Sverige – kommer ha en grundlagsskyddad rättighet att uttrycka din uppfattning och driva opinion för din uppfattning. Den rätten har du, och den rätten kommer vi göra allt för att skydda.
Men vi kommer inte gå med på att din ”trötthet” ska omdefiniera verkligheten för alla oss andra. Sådana anspråk har faktiskt vi blivit rätt trötta på om jag ska vara ärlig.
Vänsterpartiet har tröttnat på att vara dörrmatta till Socialdemokraterna. Frågan om hyresregleringar blev den utlösande faktorn. Men det hade kunnat bli någon annan fråga. Med 181 röster har nu V, SD, M och KD fällt Löfven. S och MP (med 109 röster) motsatte sig förstås misstroendet medan C och L, samt två politiska vildar (med 51 röster) avstod från att rösta.
Den politiska orsaken
Vad är orsaken till denna regeringskris?
Denna fråga har förstås många nivåer och möjliga svar. Men jag ska försöka ge vad jag tror är den mest grundläggande orsaken. Men låt oss först ringa in den mest grundläggande politiska orsaken.
Centerns Annie Lööf hade inför valet 2018 bedyrat gång på gång att ”en röst på C är en röst på en alliansregering”. Hon skulle hellre äta upp sin högersko än att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Till sist valde hon högerskon – och röstade fram Löfven som statsminister – alla löften till trots. Det fanns nämligen en sak som var viktigare än något annat, att isolera Vänsterpartiet och framför allt Sverigedemokraterna.
I verkligheten blev dock inte Vänsterpartiet isolerat med en sådan lösning. S och V förde egna och hemliga förhandlingar. I själva verket tolererade C detta så länge det inte handlade om några formella samtal eller samarbetsformer. Men hela upplägget var förstås förnedrande för V. Man förväntades stödja en S-ledd regering utan något som helst inflytande. Dessutom en S-ledd regering som i mångt och mycket förde C-politik! Det är inte så politik brukar fungera – eller ens kan fungera. Därav de hemliga förhandlingarna. Men när S skulle gå C till mötes angående hyresregleringen fick V nog och sa definitivt nej – vilket de hela tiden sagt att de skulle göra.
Efter att misstroendet blivit ett faktum backar Annie Lööf från just det krav (punkt 44 i januariavtalet) som fick V att rösta för misstroendeförklaringen. Lööf kan således tänka sig att ge V inflytande trots allt. Det som däremot är icke-förhandlingsbart är Annie Lööfs beslutsamhet att göra allt hon kan för att fortsatt isolera SD från allt politiskt inflytande. Här gäller inte bara högerskon utan hela Annie Lööfs garderob.
Även M och KD hade samma hållning som Annie Lööf har. Från början tog alla avstånd från SD, kanske i förhoppningen att de väljare som röstat på SD skulle ge upp och vid nästa val välja något av de etablerade partierna. Men sex månader efter valet 2018 (i mars 2019) går Ebba Busch-Thor (numera bara Busch) ut och säger att det är okej att förhandla med SD. Två år senare (i mars 2021) öppnar även moderaternas Ulf Kristersson för samtal med SD. I samma veva säger även Liberalernas Nyamko Sabuni att man är villig att göra upp med SD i enskilda frågor. Allt detta är rationellt utifrån dessa partiers önskan att få till stånd en borgerlig regering. Utan SD:s stöd är något sådant en omöjlighet, kortsiktigt och antagligen även långsiktigt. Därmed har C blivit isolerade som ensam borgerligt parti som vägrar ha någon som helst beröring med SD.
Kortfattat kan man säga att det är SD:s inträde i riksdagen – och de andra partiernas försök att isolera SD – som ligger bakom regeringskrisen. Men att isolera ett 20%-parti är i längden en omöjlighet. Det är också ytterst tveksamt rent demokratiskt.
Men vad ligger bakom detta oresonliga motstånd mot SD? Det enkla svaret är förstås att SD fötts ur nationalistisk och även delvis nazistisk mylla. Men hur kommer det sig att S och MP – och nu även C är villiga att föra samtal med Vänsterpartiet, som inte bara fötts ur marxistisk mylla utan som varit fullfjädrat kommunistiskt? Vänsterpartiet – dåvarande VPK-Vänsterpartiet Kommunisterna – har aktivt stöttat Sovjetunionen, Östtyskland och en mängd andra stater som dödat och förtryckt miljoner människor. Historiskt har kommunismen dödat någonstans mellan 60-150 miljoner människor. Nazismen beräknas ha stått för cirka 20 miljoner människors död. Räknat på de 72 år som kommunismen kan anses ha existerat (från 1917 till 1989) har kommunismen avlivat 830 000 – 2 miljoner människorper år. Räknat på de 12 år nazismen hade makten i Tyskland (från 1933 till 1945) blir motsvarande siffra 1,7 miljoner. Kommunismen har således dödat långt fler människor därför att den fått längre tid på sig. Men dödligt våld per år skiljer sig inte avsevärt. I själva verket är kommunism och nazism kusiner. Nazismen är ju national-socialism. Kommunism är global socialism. Båda förordar en stor stat som har rätten att kränka mänskliga rättigheter för att uppnå det goda samhället (utifrån de olika tolkningarna av hur ett sådant samhälle ser ut). Både nazism och kommunism säger att individers rättigheter får offras för att nå de politiska målen – och båda har gjort det i en omfattning som bara kan beskrivas som ondska.
I ljuset av detta kan man tycka att det är hedervärt att Annie Lööf vill isolera både V och SD. Men samtidigt tar både V och SD officiellt avstånd från det förtryck och det massdödande som är associerat med deras respektive ideologiska bakgrunder. Kanske har SD än tydligare än V tagit avstånd från sin mörka historia. Stalin var ju trots allt en av ”de goda” segrarna efter Andra Världskriget medan Hitler var ondskan personifierad. Och något ligger det i att vinnaren skriver historien. Tyskland har gjort upp med nazismen på ett sätt som Sverige inte gjort upp med kommunismen. Men båda dessa ideologier dryper av historisk blodskuld.
Men detta är ändå inte grundorsaken till den svenska regeringskrisen. Majoriteten av de cirka 30% av Sverige befolkning som röstar på V och SD är varken fullblods-kommunister eller nazister. De röstar utifrån värderingar som de flesta av oss kan begripa, och utifrån verkliga problem i Sverige. Vänsterpartiets röster handlar om klassisk Robin-Hood-rättvisa där de rika ska avtvingas mer skatt. Det är SD-väljarnas skäl som är det nya, och de skälen handlar främst om invandring och integration.
Den verkliga orsaken bakom regeringskrisen
Sverige är ett av världens mest sekulariserade och individualistiska länder. En ”svensk självklarhet” är att religion är något oviktigt och alltid något privat. Man har närmast systematiskt blundat för det faktum att religion skapar kultur, och kultur inkarnerar och förmedlar värderingar. Därför har man blundat – eller helt enkelt inte haft mentalt utrymme – för tanken att en stor invandring av människor från kultursfärer som ligger långt ifrån den svenska med nödvändighet skapar stora, systematiska och långsiktiga problem. Man såg det inte komma.
Du som läser detta må vara hur mycket ateist du vill. Men om du är uppvuxen i Sverige – eller i västvärlden – så är du proppfull av kristna idéer. Det är en mängd självklarheter – sådant du tagit för givet och som finns i ditt tänkande därför att du har vuxit upp i en kultur som i mer än 1000 år präglats av kristen tro och kristna värderingar. Några exempel:
Du tror att det finns en viktig och självklar rågång mellan religion och politik.
Du anser att religionsfrihet och yttrandefrihet är självklara rättigheter.
Du anser att män och kvinnor ska ha samma grundläggande rättigheter.
Du anser att hederskultur är moralisk förkastlig.
Du anser att flickor inte får giftas bort mot sin vilja.
Du anser att yttre regler är mindre viktiga än hjärtats etik.
Jag säger inte att alla kristna kyrkor i alla tider stått upp för dessa värderingar. Men allt detta finns inbakat i den kristna livs- och människosynen. Därför är det ingen slump att det är i den kristna kultursfären som dessa självklarheter vuxit fram. Grundläggande värderingsfrågor som dessa går dessutom djupare än höger-vänster-skalan. De är en del av vår kultur vilket bidragit till att politiker varit blinda för dem. Och inte har det blivit bättre av att europeisk 1900-talskultur i mångt och mycket handlat om att kritisera eller förneka vårt kristna historiska arv.
Sverige har idag cirka 800 000 människor som kommer från kulturer där religion och politik inte åtskiljs, där religionsfrihet inte existerar, där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där hederskultur är normen, där flickor gifts bort mot sin vilja, och där yttre beteende är viktigare än hjärtats etik (alltså en skam-kultur istället för en skuld-kultur).
Att detta skapar systematiska, djupgående problem och spänningar har nu blivit ett faktum. Därför röstar 20% av svenskarna på SD. Men det politiska etablissemanget har varit allt för sekulariserade och allt för individualistiska för att ens förstå – eller vilja förstå – att de som invandrar primärt från muslimska länder befinner sig just så här långt ifrån de svenska självklarheterna. Man har inte velat tro det. Man har inte kunnat tro det, just eftersom man haft en enormt föraktfull attityd gentemot religion. Man har inte sagt att religion är något falskt eller dåligt. Man har sagt att det är totalt irrelevant. Det är enbart socio-ekonomiska faktorer som styr hur människor tänker och handlar. Religion och religiöst grundad kultur och värderingar har inte existerar på kartan för en majoritet av svenskar och svenska politiker.
Så sakteliga börjar man vakna upp. Att rasister sagt detta i alla tider är irrelevant. Även en pyroman kan sanningsenligt säga ”det brinner där borta”. Om en jude är kriminell så blir det inte mindre sant bara för att en nazist påpekar det. Men det politiska etablissemanget har givit nationalister, rasister och nazister ensamrätt på en sanning som blivit allt mer akut och allt mer oförnekbar – nämligen att invandringen har skapat enorma problem. Man har brytt sig mer om vem som sagt det än vad som sagts. Man har varit ideologiskt blind eftersom man tagit sekulariseringen och individualismen så för given.
Idag har hela Europa så kallade ”utanförskapsområden” som informellt styrs av muslimsk Sharia-lag. Ska vi ha ett samhälle som bygger på svensk lag, eller ska vi ha ett samhälle med två parallella system, ett svenskt och ett islamiskt? Jag tror att Ayaan Hirsi Ali har rätt när hon säger:
”Det är mycket svårt att vända utvecklingen. Och jag tror att Sverige fortfarande har ett litet hopp. Men svenskar måste agera nu. Ni måste välja vilket värdesystem ni vill ska gälla. Om ni vill ha ett islamiskt, mellan-östern-liknande värdesystem, eller den svenska grundlagen. Det är ett mycket svart-vitt val, med det är det val ni står inför.”
Observera: Jag tror inte Sverige håller på att bli muslimskt. Men jag tror att Sverige håller på att splittras på ett djupt – och förmodligen oåterkalleligt – sätt. Tro inte heller att jag menar att den grova kriminaliteten är islams fel. Se på Södertälje. Där består den organiserade kriminaliteten av syrianer. Poängen är snarare denna: I ett samhälle där man är blind för – eller till och med föraktar – sådana värderingar vår kultur de facto bygger på, och där man tillåter en mycket stor och snabb invandring, så skapar man ett kulturellt och värderingsmässigt vacuum som fylls av kriminalitet, sharia-lag, extremism, klanmentalitet, hederskultur och därmed olika former av förakt för den svenska rättsstaten. Det har hänt, det händer och kommer fortsätta att hända. Därför röstar var femte svensk på SD.
Så kortfattat:
Sekulariserade blindhet för religionens roll som kulturskapare och värdeförmedlare, leder till
en naiv människosyn och hög invandring, som leder till
djupgående problem i kulturen, som leder till att
SD blir ett 20%-parti, som leder till att
det politiska etablissemanget isolerar SD (utifrån den sekulariserade blindheten ovan), som leder till
januariöverenskommelsen, som leder till
en ohållbar politisk situation, som leder till
regeringskris.
Kristna Värdepartiet vill lyfta fram de ofta outtalade – och för många självklara – värderingar som Sverige och Västvärlden de facto bygger på – men som vi glider allt längre bort ifrån. Dessa värderingar har formats i västvärlden genom en 2000-årig kristen historia. Därför kallar vi dem kristna värderingar, och de fångas väl (om än bara delvis) av FN:s mänskliga rättigheter vars fundament är människovärdet. Där ingår rätten till liv (därav vårt abortmotstånd), samvetsfrihet (därav vårt stöd till barnmorskorna som kräver denna rättighet), yttrandefrihet (för alla även våra meningsmotståndare), religionsfrihet (för alla, kristna, muslimer, hinduer, you name it), föräldrars rätt och plikt att fostra sina barn (därav rätten till hemskolning), osv.
Detta fundament har svenska sekulariserade politiker svårt att hålla sig till. Sverige har en lång historia av allvarliga kränkningar av människovärdet, allt från 30-talets eugenik, till tvångssteriliseringar och till dagens aborter.
Men detta fundament ligger också långt ifrån islamisk Sharialag. De som vill införa Sharialag i Sverige måste därför erbjudas ett val. Antingen acceptera landets lag eller flytta härifrån. Allt därutöver är av ondo.
Tonläget i debatter är ofta väldigt högt. Varför? Ett skäl till detta är den ny-marxistiska och feministiska rörelsens enorma genomslag. Det finns nämligen två sorters ideologier: harmoni-ideologier och konflikt-ideologier. En konfliktideologi har konflikt som utgångspunkt för sin analys. Marxismen säger ju att överklass (och även medelklass) befinner sig i en olöslig konflikt med arbetarklassen. Det enda sätt på vilket konflikten kan lösas är genom revolution (läs makt, manipulation, propaganda, våld och ytterst krig). Ingen harmoni är möjlig.
Ny-marxismen säger samma sak men har vidgat bilden till att gälla förtryckta folkgrupper, sexuella minoriteter och kön. Den moderna feminismen ingår i detta. Män och kvinnor befinner sig i konflikt. Det är utgångspunkten.
Harmoniläror å andra sidan – som exempelvis kristdemokratin – säger att mänskligheten är som en kropp. Var och en har sin plats. Olikheter är inget hot utan en tillgång på samma sätt som ögat aldrig kan bli ett öra och tvärt om. Det innebär inte att man blundar för konflikter. Men konflikter har en god lösning. Möjlighet till harmoni är utgångspunkten, och harmoni är målet.
Vad händer då när stora grupper i samhället börjar tro på en konflikt-lära? Vad händer när man tolkar sina medmänniskor och sig själv utifrån olösliga konflikter?
Tre saker verkar hända:
(1) Man delar upp alla människor i två grupper: Förtryckare och offer (istället för att förstå varje människa som en kombination av dessa).
(2) Man har ingen nåd med de människor som man placerat i förtryckar-gruppen. De är onda och ska bekämpas på alla sätt. Försoning är utesluten. (Den är ju omöjlig rent principiellt.)
(3) Orättvisor, kränkningar och svek blir en del av själva identiteten hos dem som ser sig som offer. Då försoning är uteslutet blir hela en självbild offrets. Jag är ett offer. Det enda jag kan göra är då att bekämpa förövarna. Alla och överallt med alla medel. Harmoni, försoning och förlåtelse är ute ur bilden redan från början. Då frodas hatets gift utan någon tillgång till motgift.
Låt oss fundera vidare på den tredje punkten.
När konfliktläror börjar dominera en kultur kommer stora grupper i samhället identifierar sig som offer. De är offer för att de är kvinnor, bruna/svarta, fattiga(re), homosexuella, eller vad det kan vara. En viss grupptillhörighet gör mig då till offer oavsett vad som skett mig personligen.
Men om jag är ett offer i kraft av min identitet och grupptillhörighet så har jag alltid rätten på min sida. Jag har ju behandlats orättvist, och jag har rätt till upprättelse och rätt att straffa de skyldiga. ”Vi” är då goda, och ”de” är onda. Per definition!
Det otäcka är att då spelar det ingen roll hur jag faktiskt beter mig. Jag kan skrika ”fascist”, och hota med misshandel. Jag kan använda våld för att tysta de onda. Jag är ju ett offer och därmed god, vad jag än gör. Min godhet blir då en del av min identitet, inte en del av mitt beteende. Det gör att jag är god även när jag handlar på ett ont sätt (utifrån de vanliga moraliska normerna).
Detta är inte att förneka att verkliga orättvisor finns. Kränkningar sker av olika skäl, också av rasistiska, chauvinistiska, moralistiska eller religiösa skäl. Men om verkliga orättvisor och kränkningar kan liknas vid en eld, så blir dessa politiska konfliktläror som bensin som hälls på elden. Hat och våld kommer då snabbt att rättfärdigas. Grupperna befinner sig ju i krig, och ”jag” är på den rätta sidan (om jag tillhör någon av ”offergrupperna”). I krig gäller ju inte vanliga spelregler. Där är allt tillåtet.
Samhällen som präglas av ett sådant tänkande blir mer våldsamma och mindre demokratiska Varför ska de onda förtryckande grupperna få något att säga till om? De är ju onda! Och de får och ska bekämpas med alla till buds stående medel. Moral får då underordnas den politiska kampen, vilket innebär moralens och rättssamhällets upplösning!
För individen blir konfliktläran något som föder bitterhet. Att vara ett offer – att bli orättvist behandlad – som en del av sin identitet, kan aldrig göra någon lycklig. En politisk bild som redan på förhand uteslutit möjligheten till försoning och harmoni kommer då cementera bitterheten och öka vreden, och därmed våldet.
Inte konstigt då att det politiska samtalet präglas av anklagelser, hat, förakt och total ovilja att lyssna på argument. Ingen demokrati kan fungera under sådana förhållanden. Fortsätter detta riskerar det att bli demokratins död.
Låt oss därför med tålamod, vishet och människokärlek, särskilt till de som hatar oss, fortsätta att tala förnuft och sanning – utifrån tron att harmoni är möjligt.
En värdekristen grund gör då all skillnad. Precis som Martin Luther King J.R gjorde, kan man då med högburet huvud protestera mot alla personliga kränkningar och strukturella orättvisor, och möta dem med icke-våld och med en vilja till försoning.
Inte Marx’ revolution, utan Kings djupt värdekristna vision är enda vägen framåt i ljuset av verkliga orättvisor.
Kristna Värdepartiets blogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.