Åtta punkter för att förbättra försvaret

mbda

Partiet har ännu inte hunnit ta ställning till detta förslag, men jag ser gärna att vi i Sverige fokuserar på dessa 8 prioritetsordnade punkter rörande försvaret där punkt 1 har högst prioritet och punkt 8 lägst prioritet i ordningen:

Punkt 1. Bygg upp ett mycket starkare luftvärn för militära förband men även för viss infrastruktur. Regeringen tog förra året definitivt beslut om att köpa in luftvärnssystem med lång räckvidd. Det amerikanska Patriotsystemet vann över det fransk-italienska Aster-30 (också kallat SAMP/T). En enda Patriotrobot kostar >3 000 000 dollar. Men Aster-30 blir mycket billigare och mer optimerad eftersom Aster-30 kan brukas mot den ballistiska ( i en kastbana ovanför atmosfären) markmålsroboten Iskander-M såväl som mot kryssningsrobotar, flyg och helikoptrar. Till skillnad från Aster-30 krävs det två robottyper om vi ska välja PATRIOT, PATRIOT PAC-2 mot aerodynamiska mål och PATRIOT PAC-3 mot ballistiska mål. PATRIOT PAC-3 är antagligen en ännu dyrare robot än PAC-2. Men jag tror att det behövs flera olika system för att optimera mot både strategiska och taktiska hot, dock bara en typ av system med lång räckvidd. Närskyddsluftvärn för det valda Patriotsystemet utgörs av Luftvärnskanonvagn 90 som vi redan har. Sedan behöver vi köpa in luftvärn, typ IRIS-T SL med medellång räckvidd, dvs. 25 km horisontalt och upp emot 20 000 m vertikalt, som skydd för våra stridsfordon och stridsvagnar mot helikoptrar och flyg. Detta skulle vara optimalt. Robotsystem 70 har fortfarande en prisvärd roll att fylla som luftvärn mot helikoptrar (läs även tidigare inlägg).

300px-RBS70
Bild: Robotsystem 70, Wikipedia

Punkt 2. Fortsätt och påskynda arbetet med att återta Gotlands militära status. Inför bl.a. kvalificerade luftvärnsförband på ”öjn”. Anledningen är att om Ryssland vill återta Baltikum så börjar de sannolikt med att ta ön Gotland mitt i Östersjön för att begränsa rörelseutrymmet för USA och i viss mån andra Nato-länder i Östersjöregionen.

Punkt 3. Ge Göteborg en marinbas med en ubåt och en helikopterbas för ubåtsjakt och ett par ubåtsjaktfartyg. Då kan vi reducera risken för att Göteborgs hamn sätts i blockad med ubåtar eller hotas med minering så att inget utländskt rederi vågar lägga till med sina fartyg i hamnen. Minst 90 procent av Sveriges export och import går igenom våra hamnar, där Göteborgs hamn utmärker sig kraftigt. Utan fri tillgänglighet till Göteborgs hamn stannar Sverige mer eller mindre.

Punkt 4. Stärk förbanden i det strategiska norra Norrland och förstärk förbanden i Skåne. Nordkalotten ingår i Rysslands intressesfär och räknas vidlyftigt och halsstarrigt in i det strategiska Barentsområdet enligt ryssarnas egen utsago. I Barentsområdet finns Rysslands andraslagsförmåga i form av kärnvapenbärande strategiska ubåtar (förstaslagsförmågan består av landbaserade interkontinentala robotar antingen på en lastbilsplattform eller i silos.) Området är även viktigt energistrategiskt. Ryssland rustar kraftigt på Kolahalvön och har på senare tid bl.a. satt upp ett bagardussin extra militära flygplatser på Kola. Skåne är strategiskt utsatt på grund av Öresundsinloppet till Östersjön.

Punkt 5. Ge försvarsmakten möjligheten att använda IT-angrepp i svenskt självförsvar. IT står för Informationsteknik dvs. datoriserad teknik och med IT-angrepp menas infektering med skadlig kod mot motståndarens datorsystem.

Punkt 6. Inför fullvärdigt betald värnplikt inom de olika vapengrenarna. Vi bör ha värnplikt med avlönade värnpliktiga åtminstone inom marinen. Betald värnplikt ger incitament för en yrkeskarriär i Försvarsmakten. Detta är viktigt för att locka kvalificerad personal och bemanna våra korvetter, och på så vis säkerställa att de alltid har kvalificerade besättningar oavsett tidpunkt på året. Efter avslutad värnplikt ska de värnpliktiga på de mest relevanta tjänsterna erbjudas fast anställning. Det är viktigt att komma ihåg att värnplikten idag inte är allmän och att vi samtidigt bör ha kvar en betald insatsorganisation för armén, flottan och flyget.

Punkt 7. Det kommunala självstyret får inte tillåtas äventyra Sveriges säkerhet. Frågor om rikets säkerhet måste gå före kommuners ekonomiska vinning. Lagändringar behövs.

Punkt 8. Insatsförsvaret bör till skillnad från de nationella skyddsstyrkorna (NS) kunna sättas in utomlands för att tillvarata svenska intressen. I framtiden så bör f.d. värnpliktiga utgöra huvuddelen av NS. En övergång för soldater mellan NS till yrkesprofessionen, alternativt mellan yrkesprofessionen till NS, måste vara möjlig. Det betyder att kvalitén och stuket på utbildningarna måste vara likvärdig. NS är redan idag en del av försvarsmaktens insatsorganisation.

Följer vi de här åtta punkterna så får vi en bra nystart och kan avskräcka en eventuell angripare, tror jag.

Roger M. Klang, försvarspolitisk talesperson

klang

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Familjernas frihet och barnens väl

lonely-604086_1920
I det socialdemokratiska Sverige har man i årtionden fört en politik som haft som mål att nedmontera familjen. Det kan låta som väl hårda ord, men det är svårt att förneka om man studerar saken närmare. Vi tror inte att det sitter lömska politiker i mörka rum i Rosenbad någonstans som vrider sina händer och med vällust talar om att krossa familjen (eller – det ska vi kanske låta vara osagt?), men det system som  har byggts upp sedan 40-talet är ett system som de facto är skadligt för familjer. Det springer ur en i botten familjeovänlig ideologi som ser familjen, inte som samhällets grundsten, utan som en stötesten på vägen mot den socialistiska utopin. Familjer ses som kapitalistiska och patriarkala instrument för förtryck. Så länge familjer och familjelojaliteter finns kvar hindras individens totala beroende av och tillhörighet till staten.

Man har motarbetat den traditionella familjen på ett ideologiskt plan genom att misstänkliggöra föräldrar och familjegemenskaper medan man förhärligat staten och dess välfärdssystem. Man har också fört striden på ett ekonomiskt plan genom att göra det praktiskt omöjligt för en familj att leva på en inkomst.  Staten har valt att enbart subventionera en sorts barnomsorg och pumpat in miljarder av skattepengar  i det extremt kostsamma svenska dagissystemet. Vi har en situation där båda föräldrarna behöver arbeta för att kunna betala för barnomsorgen som de behöver för att kunna arbeta – en ond cirkel. En förälder som trots de stora ekonomiska nackdelarna vill stanna hemma med barnen istället för att lämna dem på dagis betraktas närmast som suspekt, eller i alla fall som lat och improduktiv. Tanken att en hemmaförälder faktiskt skulle kunna göra en viktig samhällsinsats finns inte ens på kartan.

Ett system i vilket barn slussas in som ettåringar och inte slipper ut igen förrän (vanligtvis) efter gymnasiet ger fantastiska möjligheter att etablera den för tillfället rådande statliga ideologin i barns och ungdomars sinnen. Vi som gick i skolan på 70- , 80- och 90-talen har minnen av en historieundervisning som kan sammanfattas ungefär såhär: Allt var hemskt förr i tiden! Sedan kom socialdemokraterna och räddade oss. Då blev allt jättebra! Tack socialdemokraterna! Tack! Detta rent oförskämt tydliga socialdemokratiska  perspektiv är som tur är inte lika dominerande nuförtiden. Men andra idéer har kommit istället. Nu har betoningen hamnat mer på identitetspolitik och normkritik – radikalfeminism och hbtq-aktivism ska pådyvlas barnen, redan från späd ålder. Det är ett klart uttalat mål i förskolan att motarbeta den sk. tvåkönsnormen och att motverka traditionella könsmönster. Miniprideparader och hbtq-veckor på dagis är redan verklighet. Det är djupt orättvist med ett system som genom ekonomiska påtryckningar tvingar människor att välja en form av barnomsorg och sedan dessutom använder den barnomsorgsformen för att starkt påverka barnen i en viss riktning. Det är inte värdigt en demokrati.

Vi vill försvara familjerna. Familjen är samhällets grundsten. Familjen är en buffert mellan individen och staten. Ett samhälle med sunda och starka familjer är ett sunt och starkt samhälle. Vi vill att familjerna ska få rätten att bestämma över sina egna angelägenheter. Ett av våra förslag, som vi kallar familjeprincipen, går ut på att familjen samhällsekonomiskt ska betraktas som en helhet. Föräldrarna ska få en barnomsorgsersättning som ersätter den statliga subventioneringen för daghem, barnbidrag, flerbarnstillägg och föräldraförsäkring, och som de själva helt och håller bestämmer över. Detta skulle ge familjerna möjlighet att välja den form för barnomsorg som passar dem bäst. Det kan förstås vara dagis, om det är vad som bäst motsvarar familjens behov, men det kan lika gärna vara en hemmaförälder, en granne, en mormor eller ett föräldrakooperativ som tar hand om de små.

Enligt en barometer som genomförts av organisationen Power to Parents 2018 är Kristna Värdepartiets familjepolitik den bästa av alla partiernas för barn i åldrarna 0-6 år. Vi hamnade på 12 pluspoäng. I botten låg, kanske inte helt oväntat, socialdemokraterna med fyra minuspoäng… Barometern genomfördes visserligen av en opinionsbildande organisation men kan ge en bra bild av skillnaderna mellan partierna i frågor som berör våra minsta medborgare.

Vi vill mer än något annat att barnen i vårt land ska få må bra och växa upp till trygga och harmoniska individer. Vårt parti bildades i första hand för barnens skull. Det dagissystem vi har idag,  som dels skiljer barnen från föräldrarna i alltför tidig ålder, med de psykiska konsekvenser som detta medför, dels utsätter barnen för stark ideologisk påverkan, kan aldrig bidra till ett gott samhälle. Detta tvång har fått pågå alldeles för länge och det är dags för oss som medborgare att säga ifrån, att stå upp till försvar för våra familjer och ta tillbaka makten över våra egna liv.

Maria Brodd Hemmelin
talesperson för området barnomsorg

27849309_10155604263843218_1791518865_n

Annette Westöö
talesperson för området Staten och familjen
a

 

Publicerat i Familjen, Utbildning för barn

Integration

islam-3051991_1920

Det har under ett antal år talats mycket om integration i vårt land.  Vi önskar alltså att integrera människor i vårt samhälle.  Men det finns också tämligen ogenomtänkta idéer om att låta personer som kommer hit få leva precis som de vill – ibland med hänvisning till religionsfriheten. Den judisk-kristna etik som byggt grunden för det som vi kallar västvärlden, men som mångårig vänsterpolitik envetet har jobbat på att montera ner, vill man inte erkänna vikten av. Tydligen tror man att man ska kunna integrera människor utan att ha en hållbar etiskt värdenorm.

Nedmonteringen av den värdegrund vi hade tidigare drevs bland annat kraftigt av vänsterideologerna makarna Myrdal. Sverige gick från att vara ett samhälle där familjen var grundstenen, till att hylla Staten som det största och viktigaste och att se staten som uppfostrare av barnen.  Individen som en kugge i produktionen skulle inte ägna tid åt fostran av barn, utan detta skulle överlåtas till utbildad personal – det vill säga personal utbildad till att indoktrinera barnen i det socialistiska tänkesättet. Gudrun Schymans paroll ”Död åt familjen” vid ett tal i Västerås visar att hon är samma andas barn.

Hur ska vi då integrera människor som varken erkänner judisk-kristen etik som grund för det samhälle man vill leva i, eller den ”avgrund” som vänsterkrafterna erbjuder och vars normlöshet gett oss de problem vi ser idag i samhället? Vad finns att integreras med/i?

För en lyckad integration måste det finnas något att integreras med/i och dessutom en vilja att integreras. Idag ser vi att det skapas områden där man från muslimskt håll gör anspråk på bestämmanderätt och ställer krav på att de som bor eller vistas där ska bete sig som om de var i ett muslimskt land.  Utanpå detta har vi allt våld som ökat i form av skjutningar, misshandel och våldtäkter. Gängbildningar i grupper som inte integrerats, utan skapar sina egna lagar och system, sprider nu våldet till nya platser där man tidigare kunnat vistas utan risk. Skjutningar på restauranger och allmänna platser gör att vem som helst kan drabbas utan att man har kopplingar till kriminalitet.

Hur har vi kommit dithän?  Vad är det som inte fungerar?

Främst handlar det om det som redan sagts ovan.  Ett samhälle som saknar erkänd hållbar värdegrund kan inte hantera krafter som t.ex. radikal islam. Den religionsblinde svensken tror att de som kommer hit automatiskt, utan speciella krav, ska lämna ett system som styr hela livet – islam – och anamma ett sätt att leva som i stort sett saknar hållbar värdegrund.

Alla som kommer hit flyr inte från krig och konflikter, utan det finns faktiskt de som åker hit för att få det bättre rent ekonomiskt. Vi kan inte vara lösningen för alla dessa. Idén att Sverige är ett land dit du kan åka och få del av all sorts välstånd utan större motkrav än deltagande i SFI är tyvärr något som spridits över vår värld och därför har människor strävat och ibland satt livet på spel för att komma hit. Den som verkligen flyr för sitt liv bör vi efter förmåga hjälpa, oavsett tro eller bakgrund. Men vi måste också hantera det faktum att bakgrunden och tron – och individens förhållningssätt till detta – spelar stor roll för integrationen.

Många som flytt islams förföljelse har kommit hit och hamnat ur askan i elden eftersom den religionsblinde svensken ej fattar att en troende muslim ofta inte automatiskt tänker som medelsvensson eller anammar dennes normlöshet. Svenska myndigheter skickar tillbaka till hemlandet de som lämnat islam och blivit kristna. Ofta sker detta efter ”husförhör” som genomförs med hjälp av tolkar som ibland själva är troende muslimer som saknar nödvändiga kunskaper om kristen tro.

Detta är den verklighet som vi lever med idag, men trots att fakta ligger på bordet så erkänns inte detta av en stor del av politikerna på grund av att man – oavsett partitillhörighet – är så färgade av den mångåriga vänsterpropagandan.

Är detta det Sverige som vi vill ha eller ska vi göra något åt det?

 Först och främst måste vi inse några grundläggande fakta.

Vi kan inte lösa hela världens problem själva. Genom att utan motkrav släppa in människor som saknar vilja att förändra sitt tänkesätt, hjälper vi inte de som verkligen flytt hit för att få en fristad, men utsätter istället vår befintliga befolkning för livsfara.

Vi måste få en annan ordning, där de invandrare som begår allvarliga brott får åka hem eller till senast kända transitland. Dessa ska antingen avtjäna sitt straff i transitlandet, med någon form av straffarbete som betalar för både straffets kostnader och offrens rättmätiga krav, eller avtjäna sitt straff i sitt hemland oavsett kvalitén på cellerna.  Man ska alltså inte belönas med ”all inclusive” i svensk kriminalvård om man kommer hit och begår brott.

Eftersom vi, mycket på grund av den familje- och barnfientliga politik som våra befintliga riksdagspartier fört under många år, har en sned åldersfördelning i Sverige behöver vi ett inflöde av yngre människor till landet. Men verkligheten är att det bland dem som kommer hit finns många vuxna som saknar grundskola och som behöver 10-14 år innan de kan komma in i samhället. Det är mer kostnadseffektivt att satsa biståndspengar på att förbättra skolor och sjukvård på plats i de länder varifrån folk flyr. Vi bör rikta våra resurser dels till nödhjälp men också till långsiktiga lösningar för att motverka analfabetism och indoktrinering av totalitära terrorgrupper (och inte som idag stötta dessa grupper med svenska skattepengar).

Vi behöver framför allt våga stå för den värdegrund som byggt västvärlden och erkänna att det är den enda hållbara att bygga framtidens Sverige på.

Bengt-Olov Söderkvist

Talesperson migrationsfrågor

b-o

 

Läs mer om KV:s migrationspolitik här.

Publicerat i Migration

Det viktigaste argumentet för friskolor

kids-2835430_1920

Nyligen råkade jag snubbla över debatt om friskolor på Twitter. Tvisteämnet var huruvida friskolor presterar bättre resultatmässigt än kommunala skolor. Rapporter och undersökningar citerades, av vilka några tydde på att friskolor presterade bättre än kommunala skolor, andra på att de presterade sämre och där ytterligare några landade i att det inte finns några skillnader.

Resultat är självklart viktigt. Det borde till och med prioriteras mer än det gör i skoldebatten generellt. Som parti lägger vi stor vikt vid att skolan ska ha ett tydligt kunskapsfokus. Samtidigt finns det andra faktorer som kan göra en skola ”bättre” än en annan i brukarnas ögon, och då framför allt graden av trivsel. De flesta föräldrar och barn prioriterar säkert trygghet och avsaknad av mobbning framför toppresultat i matematik.

Det finns dock ett mycket tungt argument för friskolor som inte dök upp i twitterdiskussionen, och som tyvärr förbises alltför ofta i friskoledebatten i stort, nämligen det att frihet på utbildningens område är en familjens rättighet.

I Kristna Värdepartiets partiprogram står att läsa i avsnittet om utbildning för barn:

Enligt barnkonventionen är det föräldrarna som har det yttersta ansvaret för barnens fostran och utbildning. Barn är inte statlig egendom, och vi måste röra oss bort från ett skolsystem som alltmer utvecklats till ett verktyg för politisk och ideologisk indoktrinering. Föräldrar har rätt att överföra sin tro, sin kultur och sina värderingar till sina barn och därmed till att välja en utbildning för barnen som harmonierar med dessa egna värderingar.

Ett system som bara tillåter statlig utbildning är ett system av djup ofrihet. Det är att jämföra med ett samhälle där det bara finns statlig television, statlig radio och statliga tidningar. Och ur det perspektivet spelar det faktiskt ingen roll om elever i friskolor har bättre resultat än sina kamrater i de kommunala skolorna eller ej. Det är helt enkelt inte resultaten som ger friskolorna deras existensberättigande.

Kristna Värdepartiet vill verka för stor frihet på utbildningens område. Samtidigt som vi vill förbättra den statliga (kommunala) skolan utifrån våra ledord kunskap, trygghet och disciplin, är vi för ett brett utbud av friskolor, liksom möjligheten till hemundervisning för dem som så önskar.

Annette Westöö
talesperson för området Staten och familjen

a

Publicerat i Utbildning för barn

Trumps första år ”in office” – konsekvenser för svensk försvarspolitik

africa-1356782_1920

Ingen annan enskild man har gjort så mycket för världens instabilitet, än vad Nobelfredspristagaren Barack Obama har, inte ens George W. Bush. Nu riktas blickarna mot Donald Trump. Ska han visa sig vara den pajas som han framstod som i valrörelsen, eller kommer han faktiskt att använda huvudet, inte bara hethuvudet, när han väl tillträder den 20 januari 2017? Mina förhoppningar är inte höga. Men låt oss ge mannen en chans.
[Skrivet i december 2016]

Ok, nu har jag gett mannen en chans. Vad man än vill säga om Donald Trumps politiska gärningar fram till januari 2018 så har han inte gjort sig känd för stor öppenhet. Trump anser, enligt vad han själv har sagt, att USA har gjort sig självt en otjänst när de historiskt sett har kungjort utanför Vita husets väggar vad man planerade att göra internationellt. Men det ansåg bevisligen Obama också, med tanke på NSA:s hemlighållna befogenheter att spionera på sina egna allierade. Folk brukar ju i allmänhet hemlighålla sina skumma syften.

När sakernas tillstånd väl är ett faktum så har Trump uttalat sig. Eller när USA har fått ta hård kritik, som till exempel det där med Kim Jong-un och Nordkoreas kärnvapenambitioner. USA leder inte längre genom exempel, men det betyder inte att Trump enbart har gjort dåliga saker. Men denna nya slutenhet har tvingat oss svenskar att hålla koll på händelser globalt. Det kan vara kinesiska världsherreambitioner eller ryska värjningsförsök mot dessa i anslutning till Rysslands Militärdistrikt syd, som till exempel det i huvudsak kinesiska järnvägsbygget mellan de viktiga oljefälten i Baku genom Georgien till Turkiet. Liknande händelser bör vi vara insatta i, för att kunna kunna förstå Rysslands, Kinas och Trumps planer för Sverige. Ryssland och Kina vet vi redan var vi har, men vi har traditionellt inte haft så god koll på spelet i gränslandet Ryssland och Asien, eftersom det spelet är så obskyrt. Det är obskyrt av en anledning. Vi ska inte veta när Putins Ryssland vänder sina blickar och sitt intresse söderut. Ryssland strävar år nordväst men tvingas åt sydost. Det vill de inte att vi ska veta.

Amerikas Trump är en joker i leken. Vill han oss väl, eller vill han oss inte väl? Jag tror personligen inte att han vill oss väl, men det kan hända att han har intresse i att Sverige består som nation. Men det kan också hända att han bestämmer sig för att offra en egensinnig och Trumpkritisk bonde i det ständigt pågående strategiska schackspel som pågår mellan framförallt USA och Ryssland och Kina. De sk. planetjagarna har alltså hittat en nisch att fylla. Planetjagare är höjdare på högkvarteret som fokuserar på hela världen istället för på Sveriges närområde och Ryssland när de sysslar med strategi.

Exakt vad som händer och vad som sägs mellan höjdarna hos de tre jättarna USA, Ryssland och Kina är svårt att sia om. Sannolikt är kommunikationen tämligen begränsad för de flesta deltagarna. Beröringspunkterna är få, för det är så de vill ha det. Det är därför som vi måste vara pålästa om vad som händer runt hela klotet och om geografi, naturresurser, olja, industriella resurser, vägar, järnvägslinjer, floder, hamnar, flygplatser, BNP för olika länder, etnisk befolkning och deras religiösa tillhörigheter, väderförhållanden vid olika säsonger, vem som investerar i vad och var och olika länders militära baser och dess funktioner, i synnerhet utlandsbaser. Det finns säkert mycket mer man bör hålla reda på.

I vilket fall som helst så har vi ingen insyn i Vita huset eller Kreml eller Beijing eller i samtalen dem emellan, om det pågår några. Vår enda möjlighet att veta hur vi kommer att påverkas i vårt närområde är att följa med i vad som händer internationellt. Det är en ny och skrämmande insikt för oss.

Roger M. Klang
försvarspolitisk talesperson

klang

Texten något reviderad 2018-01-27.

Publicerat i Försvar, Uncategorized

Ett brev

baby-784607_1920

Mitt älskade barn

Jag var 18 år när jag fick veta att jag var gravid. Jag hade precis träffat barnets fader, och graviditeten var helt oplanerad. Jag var helt övertygad om att jag skulle behålla barnet och fick stöd av min pojkvän och mina föräldrar från start. Jag bokade ett möte med en sköterska på Ungdomsmottagningen för att få prata lite och göra ett graviditetstest för att vara mer säker på att jag var gravid. Testet visade positivt och sköterskan frågade mig hur jag kände för det.

– Jag tror inte att jag vill ta bort barnet utan vill behålla det, svarade jag.

– Det låter på dig som att du tänker behålla det så du får lite information om abort av mig.

Sa hon då, och gav mig några broschyrer. Den informationen jag fick handlade bara om abort. Jag fick ingen som helst information om att behålla barn. Jag vet inte om det var för att jag ändå var så pass ung eller för att jag hade ett helt läsår kvar på gymnasiet, men jag har aldrig känt mig så kränkt eller överkörd någonsin som jag gjorde då. Hon skulle förstått att för mig var det redan ett barn, ett barn som växte i mig och behövde mig. Ett barn som hon ville avsluta livet på! Egentligen var det inte vad sköterskan sa, utan alla som faktiskt delade hennes åsikt. Flera tyckte att vi skulle ”tänka efter noga”, att vi var ”väldigt unga” och att ”vi hade hela livet framför oss”. Men det enda jag kunde tänka på var ett liv, barnet som precis börjat växa i min mage. Ett liv med den ånger och sorg som jag skulle tvingas leva med resten av mitt liv, om jag skulle göra aborten som dessa människor sa till mig.

Idag lever jag, min pojkvän och vår, nu 2 år gamla son i ett stort hus på landet och vi har fått det liv vi önskat. Vi har aldrig ångrat vårt beslut och vår son är det bästa vi har och att se hans leende varje dag gör oss lyckligast i världen. Så det jag vill säga med det här är att vi måste tänka om! Idag är abort ett val. Ett val mellan liv och död. Det har blivit en vardagsgrej och betyder ingenting, varför skulle det annars ske så många aborter på en dag? Barnen är det bästa vi har, oavsett om det ligger i magen eller springer runt och leker.

För att försöka göra något åt saken, då så många liv slocknar innan de ens har fått chansen att födas, så går jag vidare till politiken och röstar på Kristna Värdepartiet för att de värnar om enskilda människans värde, från början till slut. Jag delar åsikter med Kristna Värdepartiet och känner att jag har hittat helt rätt inför valet hösten 2018. Kristna Värdeparitet är partiet som tänker med hjärtat. Vilket är det absolut viktigaste för mig, att tänka med hjärtat!

Nathalie

Det här brevet kom till mig och det gjorde mig verkligen glad att en ung tjej väljer livet och föder sitt barn. Jag blir upprörd av att personal på den mödravård som skulle befrämja livet och stötta mamman ser abort som ett alternativ. Nu blev utgången ett barn som fick leva men tyvärr slutar det inte alltid så. 38000 barn dör i abort varje år i Sverige. Motsvarande en medelstor svensk stad utplånas varje år.

Karin Hansson Lindgren 

Talesperson för vård och omsorg, styrelseledamot distrikt Småland

karin


Läs mer om Kristna Värdepartiets livsbejakande politik här.

 

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik | Märkt

Dra inte alla över en kam

i-am-a-student-1412778_1920

Flera riksdagspartier ställer sig skeptiska eller direkt avvisande till religiösa friskolor. Senast var det Liberalerna som på sitt landsmöte fattade beslut om att driva en mer restriktiv politik vad gäller dessa skolor. Visserligen kräver de inte att befintliga skolor ska läggas ned, däremot att inga fler ska få etableras.

Beslutet strider mot Europa­konventionen, som gör gällande att staten ska ”…respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” Europakonventionen gäller som svensk lag.

Varför vill då vissa partier och politiker inskränka eller förbjuda religiösa skolors verksamhet i vårt land? Kanhända det finns de som i kristendomsfientlig nit trotsar Europakonventionens lagtext därför att de anser det farligt för barn att komma i kontakt med kristen tro. En vanligare orsak till att politiker vill begränsa eller stoppa religiösa skolor torde ändå vara rädslan för islamism. Att fler och fler barn växer upp i Sverige och fostras till radikala muslimer är en verklig samhällsfara. Liberalernas partiledare och f.d. skolminister Jan Björklund uttrycker oron för detta på följande sätt:

I våra förorter kommer i dag många barn från Mellanöstern. De kommer från en miljö av hederskultur och religiösa extrema värderingar och en annan syn på jämställdhet mellan kvinnor och män. När de kommer till Sverige vill jag att de ska integreras och ta del av våra liberala värderingar. Men i stället är det många föräldrar som vill sätta dem i religiösa friskolor i förorterna där man förstärker segregationen i stället. Det är väldigt farligt i den situation vi nu är i. Det är integration vi behöver (Aftonbladet 2017-11-18).

Denna oro delas av många i vårt land, så även av Kristna Värdepartiet. Nu är det emellertid så, att de problem som Björklund nämner är verkliga och bekymmersamma vissa muslimska friskolor, inte på kristna. På kristna friskolor fungerar integrationen utmärkt väl, bättre än på de flesta kommunala förortsskolor, vågar jag påstå utifrån egna erfarenheter. Den uppenbara frågan måste ställas: Varför ska kristna skolor bestraffas för bristande integration i förorterna, när de bidrar till en god integration?

Det svar som brukar anges är att man inte kan behandla muslimska och kristna skolor olika. De sammanförs i samma kategori, ”religiösa friskolor”, och hamnar därmed under samma lagstiftning. Resultatet blir att kristna skolor bestraffas för fel och brister som upptäcks i de muslimska skolorna. Men kollektiv bestraffning är något som de flesta av oss, med rätta, intuitivt vänder oss emot. Det är inte heller särskilt intelligent att sätta käppar i hjulen för de kristna skolorna, eftersom dessa bidrar med så mycket gott till samhället. I dessa skolor fostras ärliga, hederliga samhällsmedborgare. Det är inte de kristna ungdomarna polisen får problem med och därför vore det kontraproduktivt att stänga dessa eller hindra nya från att öppnas.

Fram för en skollagstiftning som inte är så trubbig att den drar alla religiösa friskolor över en kam! Fram för en skollagstiftning som är ändamålsenlig, som bestraffar och drar in tillstånd för sådana skolor som befäster segregationen och fostrar eleverna i religiös extremism och samhällsfarliga värderingar!

Lars Borgström, utbildningspolitisk talesperson

 

talespersoner

 

Publicerat i Utbildning för barn | Märkt