Därför har Kristna Värdepartiet den bästa ekonomiska politiken

piggy-2889042_1920

Alla är överens om att en fungerande ekonomi är avgörande för ett samhälle. Men vad är ekonomi egentligen?

Termen ekonomi kommer från klassisk grekiska oikos, ”hus”, och nomos, ”lag”), och betyder alltså ”lagen om hushållande av resurser”. Enkelt kan man säga att ekonomi är läran om att hantera tillgängliga men begränsade resurser i relation till den totala mängden önskemål och behov. Den svenska termen ekonomi används i vardagligt tal i mycket vid bemärkelse och kan syfta både på system för resurshantering såväl som det vetenskapliga studiet av sådana system.

Vad är det som får en ekonomi att växa? Om det handlar om att hushålla med begränsade resurser är det lätt att tänka att tillväxt alltid måste nå en absolut gräns eftersom begränsade resurser är just begränsade. Men det är ett tankefel. Tillväxt och ökat välstånd kommer alltid att ske så länge samhället presterar en överproduktion som investeras i ytterligare produktionsökning samtidigt som människor specialiserar och utnyttjar komparativa fördelar. Samma resurser kan återanvändas eftersom våra önskemål och behov ändras alltefter som den teknologiska och ekonomiska utveckling fortskrider. Tidigare hade vi behov av specialister på att laga hästvagnar, men inga behov av programmerare, idag har vi inte behov av specialister på hästvagnar, men däremot behov av programmerare. Den metall som tidigare ingick i hästvagnar används idag istället i bilar och flygplan. Exemplen på hur samma resurser återanvänds är otaliga och visar att det som hindrar tillväxt inte har att göra med begränsningen av resurser i sig utan hur resurserna används och utvecklas.

Motorn i ekonomisk utveckling är den fria marknaden. Den fria marknaden är inget som påtvingas oss utifrån. Den existerar inte i sig själv, utan består i att du och jag ingår avtal för att utbyta varor och tjänster därför att vi båda har nytta av det. Den fria marknadens effekter är en biprodukt av människors fria val. Du och jag kommer överens om priset för en vara/tjänst av den enkla anledningen att en av oss är beredd att betala ett visst pris för varan/tjänsten samtidigt som den andre är beredd att avyttra varan/tjänsten för den vinsten. En konsument är beredda att betala ett visst pris för en tjänst/vara därför att konsumenten anser att varans/tjänstens värde överstiger priset och säljaren är beredd att sälja varan för det priset eftersom vinsten överstiger produktionskostnaden eller det värde säljaren anser varan/tjänsten har för honom. Av detta följer en mycket grundläggande ekonomisk lag: nämligen att en vara/tjänst bara kan bidra till högre välstånd hos befolkningen om den för målgruppen – köparna – har ett värde som överstiger produktionskostnaden. Det betyder att det alltid är en ekonomisk förlust för oss, folket, alltså både för köpare och säljare, om en tredje part (staten) lägger sig i och bestämmer priset. De statliga subventionerna får tjänsten/varan att framstå som mer prisvärd än den är, vilket leder till en artificiell efterfrågan. Samhället, alltså vi – folket, tvingas därför att avsätta resurser via skatten för att producera tjänsten/varan, till kostnader som inte alls motsvarar dess verkliga värde. Ty det verkliga värdet hos en vara/tjänst bestäms av två saker: den mellanskillnad mellan produktionskostnad och vinst som säljaren anser vara acceptabel och det pris köparen är villig att betala för tjänsten/varan.

Den statliga inblandningen är inte bara hämmande för den ekonomiska utvecklingen utan rentav kontraproduktiv och består alltid av samma felslut: att inte räkna konsekvenserna för alla parter i samhället och/eller inte räkna de långtgående konsekvenserna. Ett bra exempel är de miljarder som slösas på olika arbetsmarknadsåtgärder som till exempel Arbetsförmedlingen ägnat sig åt (Jobb- och utvecklingsgarantin, anställningsstöd, AMS-jobb, Aktivitetsgarantin, Plusjobb, Instegsjobb, Nystartsjobb, OSA-anställning, friår, jobbklubb, särskilt anställningsstöd, beredskapsarbete, nyfriskjobb, förstajobbet). Det som händer är att massor av resurser används för att skapa artificiella jobb i hopp om att på sikt minska arbetslösheten.

Problemet med detta är inte bara att detta är ett stort skatteslöseri och att samtliga utvärderingar visat att sådana åtgärder inte alls minskar den verkliga arbetslösheten.[1] Det leder också till att antalet verkliga jobb minskar, vilket man kan förstå ut helt utan någon vetenskaplig undersökning. Gör ett enkelt tankeexperiment och tänk dig att världen bara består av 12 personer varav endast två – Kalle och Olle – är arbetslösa. De andra har jobb och resurser. En av personerna (staten) tar nu resurser av de tio andra för att dels bekosta sitt eget arbete (det vill säga arbetet att ta pengar från de andra och administrera dem) och dels för att skapa artificiella jobb åt Kalle och Olle som egentligen inte är efterfrågade utan enbart är till för att minska arbetslösheten. Det som händer här är inte bara att inga verkliga jobb skapas utan dessutom förhindras skapandet av nya, riktiga jobb. Man glömmer att de övriga nio personerna har fått mindre resurser att investera som kunde ha utvecklat deras verksamhet vilket skulle ha skapat fler verkliga jobb! En granskning visade att arbetsförmedlingen slösat bort 70 000 miljoner som till och med hamnat i organiserad brottslighet.[2] Det värsta är att detta bara är en del av skatteslöseriet och det finns inte här utrymme att gå in på ett så stort ämne.

En vanlig marxistisk myt som omhuldas av socialister är att höga skatter och en stor välfärdsstat är bra för de minst bemedlade. Men inget kan vara längre från sanningen. Höga skatter leder till sämre ekonomiskt välstånd, mindre arbeten och mindre resurser att använda till sjukvård och annat för de som har det sämst ställt. När ett land får sämre välstånd är det alltid de sämst bemedlade som först råkar illa ut.  Sverige är självt ett bra bevis för detta – oaktat alla floskler om den ”svenska modellen”.  Vi betalar över 70% i skatt(!) och trots det har vi ett nedrustat försvar, en skola i katastrofläge, ett polisväsende som inte fungerar, och socialvård och sjukvård med allvarliga problem. Den som är rik kan alltid införskaffa privata alternativ för att hjälpa sig själv, men det kan inte den som är fattig. Forskning och statistik visar i själva verket att Sveriges stora stat alltid varit kontraproduktiv för svensk ekonomisk utveckling.[3] Stora forskningsöversikter visar att det generellt gäller att ju högre skattetrycket är, desto lägre är den ekonomiska tillväxten.[4]

Vem tror du lider mest av detta, de fattiga eller de rika? De rika har alltid möjlighet till skatteplanering och skatteflykt just därför att de äger stora resurser. Det har inte de fattiga. Kristna Värdepartiet är ett parti som har ett särskilt hjärta för de svagaste i samhället och just därför är vi så mycket emot socialismen. Den ideologin är den värsta tänkbara för alla, men främst för de som har det sämst ställt. Kristna Värdepartiet baserar sin ekonomiska politik på verkligheten – att den fria marknaden består av människors val och att marknaden mellan människor mår bäst av att helt lämnas ifred från en klåfingrig stat. Problemet idag är att politiker med sina ständiga och godtyckliga, regleringar, subventioneringar, bidrag, skattehöjningar och byråkrati helt slår ut de fria marknadskrafterna, vilket inte bara motverkar den generella ekonomiska utvecklingen men också förhindrar kreativitet och entreprenörskap. De politiker vi har idag vill gärna inpränta i oss att den stora ”välfärdsstaten” gör oss oberoende och fria, fastän de höga skatterna i själva verket inte bara motverkar ekonomisk utveckling utan också gör oss livegna åt staten och beroende av byråkratiska myndigheter.

Denna insikt utesluter inte nödvändigtvis att samhället kan förse medborgare med något slags grundläggande skyddsnät. Poängen är att systemet måste ha stabila ramar, lika regler för alla aktörer och att ramarna är tillräckligt vida så att enskilda aktörers kreativitet inte hämmas. Skulle skattepengar enbart gå till de grundläggande ramarna (försvar, utbildning, polisväsende, infrastruktur, sjukvård) utan skatteslöseri och kontraproduktiva statliga styrningar så skulle ett totalt skattetryck på max 30%, till skillnad från idag över 70%, vara fullt tillräckligt för att ge bättre ramar samtidigt som det ger förutsättningar för ekonomisk frihet och tillväxt.

Summa summarum, en ekonomisk politik med mycket vida men starka ramar inom vilka det råder ren Laissez faire-ekonomi är optimalt; ett sådant system ger både trygghet och frihet och de bästa förutsättningarna för ekonomiskt välstånd. Det enda parti som driver en sådan ekonomisk politik är Kristna Värdepartiet.

andre j

André Juthe
Ekonomisk talesperson

 

 

 

[1] https://www.arbetsvarlden.se/ny-forskning-dalig-effekt-av-aktiv-arbetsmarknadspolitik/; se också; Sanandaji (2016).

[2] http://www.ifn.se/wfiles/wp/wp858.pdf

[3] http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=161101020957

[4] https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-6419.2011.00697.x

 

Publicerat i Uncategorized

Vem tillhör barnen – föräldrarna eller staten?

lifestyle-3238401_1920.jpg

Efter det att Socialdemokraterna på sin partikongress  lanserat sin hårda, totalförbjudande linje gentemot religiösa friskolor, hakar nu också LO på tåget. Fackföreningsbasen Karl-Petter Thorwaldsson skriver på LO:s officiella Twitter: ”Det är ingen rättighet att pådyvla våra barn föräldrars trosuppfattning. Vi ska inte ha religiösa friskolor.”

Förutom det klumpiga påhoppet att religiösa föräldrar ”pådyvlar” sina barn sin trosuppfattning – som om inte all fostran, religiös eller sekulär, innebär att föräldrarna eller skolan förmedlar värderingar och trossystem till barnen – är det uppseendeväckande och avslöjande att Thorwaldsson kallar barnen ”våra”, som om han och den politiska maktapparaten skulle äga de barn som växer upp i Sverige.

Få föräldrar uppfattar nog sina barn som statens, som individer vilka Thorwaldsson och andra makthavare i det offentligas tjänst ska ha tillgång till och fatta viktiga beslut om rörande deras uppväxt och fostran. Den naturliga lagen, som all rätt bör grundas i, lär oss att barnen är föräldrarnas ansvar, bekymmer och glädje. Själva skapelsen och naturens ordningar skänker oss insikten att barnet har sitt upphov i sina föräldrar, att det är hänvisat till sin moders bröst för överlevnad och genom dessa inrättningar förstår vi skapelsens lag, att föräldrarna har rätt och plikt att fostra sina barn. De ska inte överlämna detta ansvar åt någon annan och ingen överhet äger rätt att tillskansa sig detta ansvar.

I totalitära stater som Sovjetunionen och Nazityskland kränkte den politiska överheten föräldrarätten och påtvingade alla i det uppväxande släktet indoktrinering av den kommunistiska respektive nazistiska ideologin. Det var mot bakgrund av dessa erfarenheter Europas juridiska expertis och ledande politiker efter andra världskrigets mardröm formulerade det skydd mot förtryckande och totalitära stater som i gällande Europakonvention ålägger varje land att ” …respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” I förarbetena till denna lag kan följande läsas som motivering till dess nödvändighet: ”Vi känner alla till undertryckandet av fria eller privata uppfostringsinstitutioner, fordran på alla föräldrar att placera sina barn i statens uppfostringsinstitutioner, där de får den utbildning som föreskrivs av staten.” Man ville förhindra att de upprörande brott mot föräldrarätten och den allmänna rättfärdigheten, som man nyligen bevittnat i de totalitära staterna, någonsin skulle upprepas.

Det är mot bakgrund av ovanstående mycket oroande att Thorwaldsson, i sitt angrepp på föräldrarätten – närmare bestämt rätten att ge sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med den egna religiösa övertygelsen – talar om ”våra barn” i betydelsen statens barn. Det är att kränka en medfödd, självklar och helig rätt.

Nej, Karl-Petter Thorwaldsson, de barn som föds och växer upp i Sverige är inte dina eller statens, utan föräldrarnas!

talespersoner
Lars Borgström
Utbildningspolitisk talesperson

Publicerat i Familjen, Utbildning för barn

De tre avgörande åren i Mellanösternkonflikten

gilbert-checkpoint-837909_1920Den palestinska befrielseorganisationen, PLO, bildades 1964 med uppmuntran av Arabförbundet. Sexdagarskriget utbröt 1967. Det hann alltså gå tre år mellan PLO:s bildande och Sexdagarskriget, 1967. Tre år som är så avgörande för att förstå att det ligger en hund begraven i det arabiska ledarskapets grund för att bilda en stat och att få fred i Mellanöstern.

Man kan än idag läsa PLO:s stadgar från 1964, som skiljer sig något från dagens stadgar, som skrevs om efter Sexdagarskriget. Ser ni – det är något med de där tre åren. Varför skriva om stadgarna efter kriget? Vad var skillnaden före och efter?

PLO:s originalstadgar är annars exakt desamma som dagens stadgar, förutom artikel 24. När stadgarna skrevs 1964 valde man att specificera exakt vad som omfattade Palestina – men också vad som INTE omfattade Palestina.

Article 24: This Organization does not exercise any territorial sovereignty over the West Bank in the Hashemite Kingdom of Jordan, on the Gaza Strip or in the Himmah Area…

Artikel 24: Denna organisation (PLO) utövar inte någon territoriell suveränitet över Västbanken, i det hashemitiska kungariket Jordanien, på Gazaremsan eller i Himmahområdet…

Från arabiskt håll gjorde man aldrig något försök att bilda en palestinsk stat på Västbanken. Den jordanska myndigheten vägrade, med motiveringen att området var deras – jordanskt. Inte heller i Egypten kom frågan upp om att bilda en palestinsk stat i Gaza. Inte nog med det. Araberna som bodde på Västbanken hade jordanska pass.

Så kom kriget 1967. När kriget var slut såg kartan annorlunda ut. Nu innefattade Israel även Gaza, Västbanken och Sinai-halvön. De människor som bodde i Västbanken blev statslösa, då Jordanien förklarade deras pass ogiltiga(!). De araber som flydde från Västbanken till Jordanien vägrades medborgarskap. Många av dem bor fortfarande i flyktingläger i Jordanien – och de är, enligt jordansk lag, förbjudna att få arbete eller att bli jordanska medborgare. Varför talar man aldrig om detta? Hur skulle det se ut om vi behandlade flyktingar likadant här i Sverige? Eller ännu värre – om vi gjorde så mot våra egna? Vad är det för tankesätt bakom detta?

Åter till stadgarna:

När vi idag läser om konflikten i nyheterna, får vi höra om ”de palestinska områdena”. Hur gick det tekniskt till när områdena blev deras? Och dessutom menar det palestinska ledarskapet att det är det största hindret för fred att judar bosätter sig i detta område – som de inte ens menade var Palestina, enligt 1964 års stadgar.

Så var ligger hunden begraven, som jag skrev om tidigare? Jo, om man jämför stadgarna från 1964 med de nu gällande stadgarna, som skrevs efter 1967, kan man konstatera en väldigt viktig sak. Den palestinska myndighetens, samt Arabförbundets, mål är att bilda en stat i det som idag är Israel. Israel skall alltså raderas från världskartan. Ingenting annat! Den enda judiska staten i hela världen skall upphöra att existera. Egypten erbjöd palestinierna att bilda en stat i Sinai-halvön (det som stadgarna menade var Palestina), men de avböjde. Varje gång något arabland försökt hjälpa palestinierna med territorium till ett bildande av en stat har svaret varit nej. Varje gång israelerna erbjudit palestinierna land mot fred, har det blivit ett nej – med ett undantag. En gång har man tackat ja till land, Gaza – men det blev inte fred, utan situationen förvärrades.

Så vad blir slutsatsen av detta? Jo, det finns ett palestinskt ledarskap, vars stadgar säger att Israel ska upphöra att existera, samtidigt som retoriken blir allt mer hätsk.

Som nu senast när President Mahmoud Abbas berättade, inför Fatahs Revolutionära Råd i Ramallah, att han inte avser att avsluta sitt liv som en ”förrädare” genom att underteckna något avtal med den judiska staten som inte lever upp till palestinska ambitioner och krav. Med andra ord menar han att man är förrädare om man undertecknar ett fredsavtal med Israel. Kraven är ju stadgarna – och där finns inget utrymme för Israel. Förräderi om man vill ha fred? Känns det här som en vettig förhandlingspartner? Nej, inte enligt mig.

Med detta som bakgrund kanske det inte är så svårt att förstå varför vår socialdemokratiska regerings utrikesminister är den enda europeiska utrikesminister som inte har inresetillstånd till Israel? Socialdemokraterna hävdar ju, av hela sitt hjärta, att det palestinska ledarskapets parti, Fatah (PLO), är socialdemokraternas ”kära systerparti” – samtidigt som Mahmoud Abbas tillåts säga saker som t.ex: ”Vi välkomnar varje droppe blod som spills i Jerusalem. Detta är rent blod, blod på väg till Allah.” Man stödjer alltså ren och skär islamism – på det judiska/israeliska folkets bekostnad.

palle

Inte undra på att ett Facebook-inlägg, som jag skrev förra året, hittills delats över 2180 gånger. Det är nästan skickligt omdömeslöst av LO-basen, Carl-Petter Thorwaldsson, att posera med palestinska representanter, iförd deras halsduk med logotype – och framför en bild av terroristen, Yassir Arafat, samt ännu en logotyp, där Israel är raderat och ersatt med Palestina. Omdömeslöst eller okunnigt. Eller medvetet. Men då är det också anti-judiskt. Och det finns ett annat ord för det: antisemitiskt.

pt

Patrik Tikkanen
Utrikespolitisk talesperson

 

Publicerat i Sverige och världen

Barnomsorg med mångfald eller enfald?

green-grass-1506135_1920Parkleksepoken

Milan hette parkleken som låg närmast mitt barndomshem i en förort söder om Stockholm. En parklek var en sorts lekpark där man kunde leka och umgås. Barn kunde träffa andra barn och föräldrar andra föräldrar.

För er som är yngre och inte upplevt parkleksepoken känner jag att jag behöver beskriva lite närmare vad parklekarna fyllde för funktion. Förutom att det fanns sandlådor, klätterställningar, hopprep och gungor fanns det också ett hus där kommunanställd personal jobbade. Man kunde köpa sig en fika, gå på toan eller bli omplåstrad ifall man gjort sig illa. När man blev så stor att en förälder inte behövde vara med kunde man sticka dit själv och träffa kompisar.

Det var en utmärkt mötesplats för föräldrar och barn. Men så hände något. Jag vill minnas att det var i slutet sjuttiotalet parklekarna plötsligt blev utrotningshotade. Politikerna hade bestämd att parklekarna skulle läggas ner. Sakta men säkert stängdes parklek efter parklek. Barn skulle minsann inte leka helt fritt utan pedagoger närvarande. Kvinnorna skulle befrias från sina barn. Kvinnorna skulle befrias från KVINNOFÄLLAN. De hade nämligen gått i en försåtlig fälla: Att vara förälder på heltid, att vara med sina egna barn.

Denna hemska fälla skulle alla befrias ifrån. Det spelade ingen roll om man ville befrias eller ej. För politikerna visste bättre än barnen och föräldrarna själva vad barnen och föräldrarna behövde. Följaktligen försvårade politikerna för föräldrar som inte förstod sitt och sina barns bästa. Dels genom att stänga parklekar, dels genom att införa särbeskattning, men också genom att närmast maniskt propagera för förskolans förträfflighet. Alla barn behövde förskolan för att utvecklas till sociala individer. (Ni förstår hur asociala generationerna som inte gått på förskola måste ha varit!) Sist men inte minst såg man till att subventionera föräldrarnas kostnad för att ha barn i förskolan.

Att parklekarna lades ner kom förstås inte som en blixt från klar himmel. O nej! Det låg planering och ideologi bakom. Idéerna kom bland annat från makarna Myrdals sociala ingenjörskonst. Planering och implementering har huvudsakligen sossarna och vänstern stått för. Numera driver även moderater, centerpartister och liberaler den familjefientliga politiken som en del av den s.k. arbetslinjen.

De envisa 5 procenten

Nu, ungefär fyrtio år senare har ca. 95% av föräldrarna ”befriats” från arbetet med att ta hand om sina egna barn på dagtid. Föräldrar jobbar med alla möjliga jobb förutom att ta hand om sina egna barn. Målet är nästan uppnått. Men bara nästan. För fortfarande finns ca 5% som envisas med att ta hand om sina barn själva. Trots att de får en rabatt på cirka 15 000 kronor i månaden per barn, per heltid om de lämnar dem till förskolan (de flesta föräldrar känner förmodligen inte ens till att en förskoleplats kostar någonstans mellan 15 000 -17 000 i månaden per barn/per heltid.)  Trots att politikerna signalerar att deras val inte är värt en krona. För det är precis så mycket de hemmavarande föräldrarna får – noll kronor.

Skulle  föräldrar argumentera för att deras barn mår bättre av att vara hemma så spelar det föga roll, därför att staten ju vet bäst, och alla barn måste gå i förskola. Och för all del glöm inte att de måste vistas i förskolan för att bli sociala.

Att 5% av barnen fortfarande har tillgång till en förälder på heltid är ett missförhållande som sossarna tänkt råda bot på genom att helt enkelt tvinga in alla barn i förskolan. Planen är att göra det olagligt att sköta barnomsorgen själv. Där är vi snart, mycket snart. Fiffigt bytte man namn på dagis till förskola, så att betoningen hamnade på lärandet. Och lätt som en plätt kan de nu hävda att det är en del i skolgången. Barnen har i stor utsträckning blivit förstatligade. Så exproprierade man barnen från föräldrarna.

Naturligtvis finns ytterligare ett syfte med den hårdföra familjepolitiken. Barn är lätta att påverka och forma. Den som formar barnen formar samhället och de blivande väljarna.

Spisen är utbytt

Om vi för ett ögonblick återgår till den förhatliga kvinnofällan. Ingen har väl undgått att man liknat den vid att kvinnor kedjats fast vid spisen? Då bestod fällan i att kvinnor inte kunde yrkesarbeta i samma utsträckning som män. Nu är kvinnan fastkedjad med översittar-attityden hos politiker som tror sig veta bäst, och som fullständigt struntar i små detaljer som att barn och familjer är olika. Som omyndigförklarar familjens fria vilja och som beskär valfriheten för familjen.

Spisen slängdes ut men fortfarande är kvinnors valmöjligheter beskurna.

Skostorlek 40 obligatorisk

Tänk tanken att alla skoaffärer upphör att sälja olika skostorlekar, utan bestämmer sig för att alla skor man ska sälja endast ska  finnas i storlek 40. Om du nu händelsevis inte har storlek 40 på dina fötter, då skulle skorna sitta riktigt illa, och till och med kunna skada dina fötter. Inte svårt att förstå. Hur kan det då vara så svårt att förstå att alla barn, av olika skäl,  inte passar på förskolan? Hur kan det vara så svårt att förstå att det finns föräldrar som anser att barnen får sina behov av trygghet, kontinuitet och omsorg bäst tillgodosedda hos sina egna föräldrar? Det kan till och med vara skadligt för barnet att tvinga in ett barn som helt enkelt inte trivs/passar  på förskolan. En storlek passar inte alla. Skulle vi på allvar och med både hjärta och hjärna bry oss om barnens hälsa mer än politiska ideologier, så skulle valfrihet i barnomsorgen vara en självklarhet. Det är barnens behov som ska vara i fokus – inte politiska ideologier och genusteorier.

Larmet går

Larmet går men är det någon som tar det på allvar?

Vi behöver inte gissa längre, barn mår sämre idag än förut. Det märks i skolan, det märks hos Bris. När ska politiker våga göra kopplingen mellan barns ohälsa och deras behov av närvarande föräldrar? Den relation till föräldrarna som grundläggs i barndomen är extremt viktig för barnens välmående, även upp i vuxen ålder. Barndomen följer oss livet ut. Det är inget nytt. Med den vetskapen är det extra sorgligt att barns tillgång till sina föräldrar försvåras av politiska beslut. Hur högt ska larmet ljuda för att politikerna ska dra ut de ideologiska öronpropparna och lyssna?

Värdet av värderingar

Värderingar handlar om val. Det handlar om vilket värde vi sätter, medvetet eller omedvetet på olika saker. Något som vi anser har ett högt värde kommer prioriteras framför det vi väljer att värdera lägre. I Sverige har politikerna, från höger till vänster, värderat yrkesarbete framför föräldraskap.  

Följden av att prioritera ner föräldraskapet är i förlängningen en nedprioritering av barnens behov. Det är helt galet. Bakvänt. Som att bygga ett hus utan en god grund. Sprickorna  i grunden på samhällets familjepolitiska fuskbygge syns tydligt.

Spelplanen behöver jämnas ut

Vi behöver lyfta det arbete som hemmavarande föräldrar utför. Deras arbete måste erkännas som den viktiga samhällsinsats det är. För visst har det ett värde att vi får trygga barn som växer upp till trygga vuxna! Den snedvridna subventioneringen av förskolan på bekostnad av all annan barnomsorg, i synnerhet hemmaföräldrarna, är inte bara orättvis och upprörande. Den kostar också samhället i form av stress hos både barn och vuxna.  De enda vinnarna är politruker med en vision om ett samhälle där barnen förstatligats helt.

Det är hög tid att utjämna spelplanen. Barnen är inte statens egendom. Politiker ska inte och bör inte tillåtas ta makten över allt i våra liv. Särskilt inte bestämma vem som ska ta hand om barnen. Den frågan skall avgöras av föräldrarna som känner sina barn bäst.

Kristna Värdepartiet vill ge makten åter till föräldrarna.
För barnens skull.

27849309_10155604263843218_1791518865_n

Maria Brodd Hemmelin
Talesperson för området barnomsorg

Publicerat i Familjen, Utbildning för barn

En lärarstuderande reagerar

student-2052868_1920

För några dagar sedan publicerade Morgonbladet vår debattartikel om våldet i skolan. En lärarstuderande hörde av sig.

Jag har nyligen börjat plugga till lärare och ni sätter ord på de farhågor som jag känner inför min kommande lärarprofession. /…/ Under min tid i skolan har jag  blivit förfärad över hur lite respekt eleverna har till vuxna inom skolan, läraren förväntas bli en lekkamrat till barnen istället för en lärare åt eleverna./…/ Jag har förståelse för att det finns elever som har behov av extra resurser, emellertid funderar jag över om det inte har brustit någonstans i systemet när det plötsligt tycks behövas elevassistenter i var och varannan klass. Är det endast elevassistenter som är lösningen? /…/ Även för mig är det helt obegripligt att eleverna inte får lära sig att ta konsekvenserna för sina egna handlingar. Tio Guds budord är mer nödvändiga idag än vad de har varit någonsin tidigare.

Ni behövs i svensk politik för att ruska liv bland våra folkvalda politiker. /…/ Lycka till i valrörelsen!!

Läget idag är att det råder lärarbrist i skolorna samtidigt som en stor del av de lärarstuderande hoppar av utbildningen. Orsakerna till avhoppen kan vara varierande, men det är rimligt att anta att den tuffa miljö som ofta råder i skolan idag avskräcker många. Självklart är det i alla yrken skillnad mellan teori och praktik, mellan vad som lärs ut på utbildningen och hur det ser ut ”på golvet”. Det är alltid omtumlande att komma ut i verkligheten. Men det är tråkigt att en studerande redan i början av utbildningen ska känna oro för det framtida yrkeslivet. Från djupet av våra hjärtan önskar vi den här personen, och alla som läser på lärarutbildningen, ett varmt lycka till. Läraryrket är fantastiskt, och den situation som vi har i skolan idag behöver inte råda för evigt. Med kloka reformer kan vi forma en sådan skola som alla – lärare, elever och föräldrar – vill ha.

 

 

a

Annette Westöö

Lärare och talesperson för området Staten och familjen

talespersoner

Lars Borgström
Lärare och skolpolitisk talesperson

 

Publicerat i Utbildning för barn

Åtta punkter för att förbättra försvaret

mbda

Partiet har ännu inte hunnit ta ställning till detta förslag, men jag ser gärna att vi i Sverige fokuserar på dessa 8 prioritetsordnade punkter rörande försvaret där punkt 1 har högst prioritet och punkt 8 lägst prioritet i ordningen:

Punkt 1. Bygg upp ett mycket starkare luftvärn för militära förband men även för viss infrastruktur. Regeringen tog förra året definitivt beslut om att köpa in luftvärnssystem med lång räckvidd. Det amerikanska Patriotsystemet vann över det fransk-italienska Aster-30 (också kallat SAMP/T). En enda Patriotrobot kostar >3 000 000 dollar. Men Aster-30 blir mycket billigare och mer optimerad eftersom Aster-30 kan brukas mot den ballistiska ( i en kastbana ovanför atmosfären) markmålsroboten Iskander-M såväl som mot kryssningsrobotar, flyg och helikoptrar. Till skillnad från Aster-30 krävs det två robottyper om vi ska välja PATRIOT, PATRIOT PAC-2 mot aerodynamiska mål och PATRIOT PAC-3 mot ballistiska mål. PATRIOT PAC-3 är antagligen en ännu dyrare robot än PAC-2. Men jag tror att det behövs flera olika system för att optimera mot både strategiska och taktiska hot, dock bara en typ av system med lång räckvidd. Närskyddsluftvärn för det valda Patriotsystemet utgörs av Luftvärnskanonvagn 90 som vi redan har. Sedan behöver vi köpa in luftvärn, typ IRIS-T SL med medellång räckvidd, dvs. 25 km horisontalt och upp emot 20 000 m vertikalt, som skydd för våra stridsfordon och stridsvagnar mot helikoptrar och flyg. Detta skulle vara optimalt. Robotsystem 70 har fortfarande en prisvärd roll att fylla som luftvärn mot helikoptrar (läs även tidigare inlägg).

300px-RBS70
Bild: Robotsystem 70, Wikipedia

Punkt 2. Fortsätt och påskynda arbetet med att återta Gotlands militära status. Inför bl.a. kvalificerade luftvärnsförband på ”öjn”. Anledningen är att om Ryssland vill återta Baltikum så börjar de sannolikt med att ta ön Gotland mitt i Östersjön för att begränsa rörelseutrymmet för USA och i viss mån andra Nato-länder i Östersjöregionen.

Punkt 3. Ge Göteborg en marinbas med en ubåt och en helikopterbas för ubåtsjakt och ett par ubåtsjaktfartyg. Då kan vi reducera risken för att Göteborgs hamn sätts i blockad med ubåtar eller hotas med minering så att inget utländskt rederi vågar lägga till med sina fartyg i hamnen. Minst 90 procent av Sveriges export och import går igenom våra hamnar, där Göteborgs hamn utmärker sig kraftigt. Utan fri tillgänglighet till Göteborgs hamn stannar Sverige mer eller mindre.

Punkt 4. Stärk förbanden i det strategiska norra Norrland och förstärk förbanden i Skåne. Nordkalotten ingår i Rysslands intressesfär och räknas vidlyftigt och halsstarrigt in i det strategiska Barentsområdet enligt ryssarnas egen utsago. I Barentsområdet finns Rysslands andraslagsförmåga i form av kärnvapenbärande strategiska ubåtar (förstaslagsförmågan består av landbaserade interkontinentala robotar antingen på en lastbilsplattform eller i silos.) Området är även viktigt energistrategiskt. Ryssland rustar kraftigt på Kolahalvön och har på senare tid bl.a. satt upp ett bagardussin extra militära flygplatser på Kola. Skåne är strategiskt utsatt på grund av Öresundsinloppet till Östersjön.

Punkt 5. Ge försvarsmakten möjligheten att använda IT-angrepp i svenskt självförsvar. IT står för Informationsteknik dvs. datoriserad teknik och med IT-angrepp menas infektering med skadlig kod mot motståndarens datorsystem.

Punkt 6. Inför fullvärdigt betald värnplikt inom de olika vapengrenarna. Vi bör ha värnplikt med avlönade värnpliktiga åtminstone inom marinen. Betald värnplikt ger incitament för en yrkeskarriär i Försvarsmakten. Detta är viktigt för att locka kvalificerad personal och bemanna våra korvetter, och på så vis säkerställa att de alltid har kvalificerade besättningar oavsett tidpunkt på året. Efter avslutad värnplikt ska de värnpliktiga på de mest relevanta tjänsterna erbjudas fast anställning. Det är viktigt att komma ihåg att värnplikten idag inte är allmän och att vi samtidigt bör ha kvar en betald insatsorganisation för armén, flottan och flyget.

Punkt 7. Det kommunala självstyret får inte tillåtas äventyra Sveriges säkerhet. Frågor om rikets säkerhet måste gå före kommuners ekonomiska vinning. Lagändringar behövs.

Punkt 8. Insatsförsvaret bör till skillnad från de nationella skyddsstyrkorna (NS) kunna sättas in utomlands för att tillvarata svenska intressen. I framtiden så bör f.d. värnpliktiga utgöra huvuddelen av NS. En övergång för soldater mellan NS till yrkesprofessionen, alternativt mellan yrkesprofessionen till NS, måste vara möjlig. Det betyder att kvalitén och stuket på utbildningarna måste vara likvärdig. NS är redan idag en del av försvarsmaktens insatsorganisation.

Följer vi de här åtta punkterna så får vi en bra nystart och kan avskräcka en eventuell angripare, tror jag.

Roger M. Klang, försvarspolitisk talesperson

klang

 

Publicerat i Uncategorized

Familjernas frihet och barnens väl

lonely-604086_1920
I det socialdemokratiska Sverige har man i årtionden fört en politik som haft som mål att nedmontera familjen. Det kan låta som väl hårda ord, men det är svårt att förneka om man studerar saken närmare. Vi tror inte att det sitter lömska politiker i mörka rum i Rosenbad någonstans som vrider sina händer och med vällust talar om att krossa familjen (eller – det ska vi kanske låta vara osagt?), men det system som  har byggts upp sedan 40-talet är ett system som de facto är skadligt för familjer. Det springer ur en i botten familjeovänlig ideologi som ser familjen, inte som samhällets grundsten, utan som en stötesten på vägen mot den socialistiska utopin. Familjer ses som kapitalistiska och patriarkala instrument för förtryck. Så länge familjer och familjelojaliteter finns kvar hindras individens totala beroende av och tillhörighet till staten.

Man har motarbetat den traditionella familjen på ett ideologiskt plan genom att misstänkliggöra föräldrar och familjegemenskaper medan man förhärligat staten och dess välfärdssystem. Man har också fört striden på ett ekonomiskt plan genom att göra det praktiskt omöjligt för en familj att leva på en inkomst.  Staten har valt att enbart subventionera en sorts barnomsorg och pumpat in miljarder av skattepengar  i det extremt kostsamma svenska dagissystemet. Vi har en situation där båda föräldrarna behöver arbeta för att kunna betala för barnomsorgen som de behöver för att kunna arbeta – en ond cirkel. En förälder som trots de stora ekonomiska nackdelarna vill stanna hemma med barnen istället för att lämna dem på dagis betraktas närmast som suspekt, eller i alla fall som lat och improduktiv. Tanken att en hemmaförälder faktiskt skulle kunna göra en viktig samhällsinsats finns inte ens på kartan.

Ett system i vilket barn slussas in som ettåringar och inte slipper ut igen förrän (vanligtvis) efter gymnasiet ger fantastiska möjligheter att etablera den för tillfället rådande statliga ideologin i barns och ungdomars sinnen. Vi som gick i skolan på 70- , 80- och 90-talen har minnen av en historieundervisning som kan sammanfattas ungefär såhär: Allt var hemskt förr i tiden! Sedan kom socialdemokraterna och räddade oss. Då blev allt jättebra! Tack socialdemokraterna! Tack! Detta rent oförskämt tydliga socialdemokratiska  perspektiv är som tur är inte lika dominerande nuförtiden. Men andra idéer har kommit istället. Nu har betoningen hamnat mer på identitetspolitik och normkritik – radikalfeminism och hbtq-aktivism ska pådyvlas barnen, redan från späd ålder. Det är ett klart uttalat mål i förskolan att motarbeta den sk. tvåkönsnormen och att motverka traditionella könsmönster. Miniprideparader och hbtq-veckor på dagis är redan verklighet. Det är djupt orättvist med ett system som genom ekonomiska påtryckningar tvingar människor att välja en form av barnomsorg och sedan dessutom använder den barnomsorgsformen för att starkt påverka barnen i en viss riktning. Det är inte värdigt en demokrati.

Vi vill försvara familjerna. Familjen är samhällets grundsten. Familjen är en buffert mellan individen och staten. Ett samhälle med sunda och starka familjer är ett sunt och starkt samhälle. Vi vill att familjerna ska få rätten att bestämma över sina egna angelägenheter. Ett av våra förslag, som vi kallar familjeprincipen, går ut på att familjen samhällsekonomiskt ska betraktas som en helhet. Föräldrarna ska få en barnomsorgsersättning som ersätter den statliga subventioneringen för daghem, barnbidrag, flerbarnstillägg och föräldraförsäkring, och som de själva helt och håller bestämmer över. Detta skulle ge familjerna möjlighet att välja den form för barnomsorg som passar dem bäst. Det kan förstås vara dagis, om det är vad som bäst motsvarar familjens behov, men det kan lika gärna vara en hemmaförälder, en granne, en mormor eller ett föräldrakooperativ som tar hand om de små.

Enligt en barometer som genomförts av organisationen Power to Parents 2018 är Kristna Värdepartiets familjepolitik den bästa av alla partiernas för barn i åldrarna 0-6 år. Vi hamnade på 12 pluspoäng. I botten låg, kanske inte helt oväntat, socialdemokraterna med fyra minuspoäng… Barometern genomfördes visserligen av en opinionsbildande organisation men kan ge en bra bild av skillnaderna mellan partierna i frågor som berör våra minsta medborgare.

Vi vill mer än något annat att barnen i vårt land ska få må bra och växa upp till trygga och harmoniska individer. Vårt parti bildades i första hand för barnens skull. Det dagissystem vi har idag,  som dels skiljer barnen från föräldrarna i alltför tidig ålder, med de psykiska konsekvenser som detta medför, dels utsätter barnen för stark ideologisk påverkan, kan aldrig bidra till ett gott samhälle. Detta tvång har fått pågå alldeles för länge och det är dags för oss som medborgare att säga ifrån, att stå upp till försvar för våra familjer och ta tillbaka makten över våra egna liv.

Maria Brodd Hemmelin
talesperson för området barnomsorg

27849309_10155604263843218_1791518865_n

Annette Westöö
talesperson för området Staten och familjen
a

 

Publicerat i Familjen, Utbildning för barn